Den 15 augusti 1961 tog den östtyske gränsvakten Conrad Schumann ett språng
över taggtråden in i Västberlins franska sektor. En fotograf knäppte i rätt
ögonblick. Den berömda bilden är Hertha Hansons utgångspunkt, då hon vänder
blicken mot gränsområden, där identiteten och jaget sätts på spel under ett
avgörande ögonblick.
Först målar hon av fotot, där Schumann tar luft över gränsen. Hans förflutna
bildar ett vagt raster, som han bryter sig ur. Ju mer abstrakt och måleriskt
Hanson sedan utvecklar temat desto starkare blir det. En av höjdpunkterna är
”Handling fångad i flykt” med diffusa rum i växelvarma nyanser. Men en av
formerna höjer klangen och vacklar mellan att bryta sig ur och foga in sig;
likt ett eko av Schumanns språng. Det är existens och estetik i skör
förening.
Fredrik Noréns skulpturer handlar också om förvandling från ett
tillstånd till ett annat. Hans bord har tröttnat på att vara möbler och
benen viker sig mjuka som lera. En lastpall prålar med perfekt skinande
ådring. Den skickliga illusionen gör starkt intryck på mig, särskilt som
hela gallerirummet saboteras med en vackert vriden balk i ett hörn. Det
spelar ingen roll att jag känner spelreglerna. Jag fastnar ohjälpligt inför
utställningens minsta och omöjligaste verk, ”Screwup”, och undrar hur den
skruvmejsel såg ut som drog in dubbelskruven i väggen? Men verkens
lustfyllda uppenbarelser skulle vara ointressanta, om inte Norén räknade in
omöjligheten som en faktor. Lastpallen är och förblir ju enkelt virke,
bordens revolt mot nyttan gör dem obrukbara.
Norén väcker mig med paradoxer.
Hanson bländar med skimret från frihetens anatomi. Men, samtidigt som hon
målar uppbrottets nödvändighet, frågar hon, om det går att bryta med sina
egna förutsättningar? Jag känner smaken av bitter bottensats i den undran.
Och minns att Conrad Schumann tog sitt liv 1998.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker