KATHARINA KIEBACHER. Det finns en substantivsjuka i konsten. Ett motiv ringas
in och avbildas, men kompositionen är knappt mer än vad en amatörfotograf
skulle kunnat åstadkomma. Det är som om det räckte med att bara benämna vad
man skulle tala om. Men, för att citera Ulf Linde, ”man kan inte koka ägg
genom att tänka på det”.
Det enkelt avbildade bygger på samhälleliga och ideologiska överenskommelser.
Annars skulle det inte framstå som självklart.
Elin Behrens är medveten om detta, då hon debuterar med en svit om tio små
bilder. Hennes ämne är laddat som en kvällstidnings löpsedel, kvarteren för
sexhandel, unket upplysta i rött. Det är som upplagt för ”socialt engagerat
måleri”. Men hon sliter bort tankarnas dekaler och tvingar mig att se. Först
lägger hon an en dokumentär ton lånad av fotografiet för att sedan glida
över i ett intimt, laddat bildspråk. Varmt lockande, tills den torftiga
miljön och de kala lysrören avslöjar platsen.
Det självklara i våra upplevelser och föreställningar får också rediga törnar
av Katharina Kiebachers foton och videor. Hon kan med en klurig vinkel få
ett vanligt bostadsrum att bli totalt ogripbart; eller en banal villamiljö,
där gräset växlar årstid och himlen väder på samma foto. Tankekategorierna
räcker inte till. Det är som att få syn på något inifrån.
Problemet rör inte bara figurativ konst. Håkan Bengtsson gör bilder som kräver
både tålamod och tid, då han på fri hand antingen med grafit eller med färg
i lager på lager skapar regelbundna reliefmönster. Verken blir bokstavligen
tunga av tid.
Det är styvt gjort, men precis som hos en skicklig improvisatör finns en risk,
då virtuositeten tilltar. Frihetskänslan övergår till förutfattade meningar
och mönstret blir en ”grej”, ett objekt bland andra. Exekutören tappar
paradoxalt nog greppet om språket, som övergår i en social och kulturell
allmänning.
Håkan Bengtsson vet detta och har lämnat det exakta för friare, spretigare
linjekluster. Nu kan han ställa besökaren inför en till synes tom
träfiberskiva, vars yta visar sig laddad med grafitrester. Eller bryta
svarta toner mot träskivans varma ockra. Han vrider sig ur föreställningarna
om hur han själv brukade göra. Det är en övning av rang, som fick mig att
gnugga ögonen. Den lilla skillnaden är avgörande. Falska föreställningar
krackelerar, ungefär som då Behrens glider från foto till målning.
På ett politiskt plan finns aktuella paralleller till denna bildspråkliga
medvetenhet i de arabiska demokratiska revolterna. Det som syntes vara något
nyss är det inte längre. De här konstnärerna tillåter inte att publiken tror
sig veta något på förhand om vad de ser.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker