Den kanadensiske konstnären Benny Nemerofsky Ramsay har hörlurar i öronen och
sjunger, med stor inlevelse och synkroniserade armrörelser: ”High up on your
love … you take me so high … I can take you higher … my woman take me higher
… I’m gonna take you higher … take me higher … high … get so high … higher
and higher … please take me higher … I wanna go higher … love takes you high
…”
Installationen ”Lyric” från 2004 är ett av många exempel på found footage i
Kunst-hallen Nikolajs nya utställning ”Lost and Found: Queerying the
Archive”. På fem videoskärmar möter besökaren Nemerofsky Ramsays sampling av
nyckelfraser från två tusen kärlekssånger som han har återarrangerat i
tematiska avsnitt. Klyschorna klumpar sig med komisk effekt; en vers samlar
vädjande utrop (”on my knees”, ”please…”), en annan handlar om att bli
galen. Genom konstnärens intensiva karaokeperformance ställs de lösbrutna
textradernas tomhet i absurd kontrast till musikens starka känsloladdning.
Nemerofsky Ramsay strippar sångerna så att de står nakna i all sin
textmässiga banalitet och klär dem sedan i en ny, betvingande magi.
Inspirerade av Judith Butlers teorier om genus som performance och Jacques
Derridas syn på arkivet som en symbol för hur våra minnen kontrolleras
skapar ”Lost and Founds” kuratorer ett slags arkiv av privata minnen med
målet att synliggöra former av sexualitet och kärlek som förbigåtts i den
officiella historieskrivningen. Kimberly Austin dekorerar jättelika
färgglada lekklossar med texter från gamla handböcker om barnuppfostran och
sex medan Heidi Lunabba förser kvinnor, barn och en och annan skägglös man
med ansiktshår. Här ifrågasätts den historiska kanoniseringen av normativ
kultur, där utseenden och beteenden som inte passar i accepterade ”manliga”
och ”kvinnliga” kategorier, ignorerats eller stämplats som perversa.
Att manipulera arkivmaterial så att originalets innebörd skakas om har blivit
en vanlig konstnärlig strategi och särskilt Hollywoodfilmer är en populär
källa för radikal återvinning. På ”Lost and Found” strömmar suggestiv musik
från Aleesa Cohenes videoverk ned i trappan till kyrktornet där filmen
visas. Cohene har skapat en gripande alternativ kärlekshistoria av
filmfragment som tagits ur sitt heterosammanhang. Jag gläds åt att se
kuratorer av samtidskonst välja rörliga bilder selektivt och presentera dem
på ett sätt som ger vikt åt varje enskild installation. Men så har den här
utställningen också något viktigt att säga. Teorierna bakom ”Lost and Found”
tillhör den akademiska och konstnärliga mittfåran idag men skällsorden på
Mary Cobles hud i performanceverket ”Blood Script” (2008) vittnar om att
homofobi fortfarande orsakar både psykiskt och fysiskt lidande.
Ingrid Stigsdotter, konst- och filmkritiker