Min komplicerade kärlekshistoria med Vårsalongen började på nittiotalet då jag
som nybakad konstvetare från universitetet blev guide. Jag var förvånad över
den låga nivån men hittade verk att tala om med sann entusiasm inför
publiken som infann sig, i mängder. Samtidigt var mediebevakningen på
notisnivå, vilket var lätt att begripa. Men förstod jag inte den breda
massan som gladdes? Att tro att de inte skulle kunna tycka om bättre konst
vore att underskatta dem.
Åren gick, Liljevalchs chef Folke Lalander byttes ut mot Bo
Nilsson. Salongens omloppsbana var orubbad, men utställningen blev plötsligt
bra! Vi guider tyckte det, tidningarna recenserade och folket kom. Till en
början med tveksamma blickar, men tillströmningen fortsatte. Vid den tiden
gick jag på Konstfack och bytte museipedagogik mot konstnärskap. Jag sökte
till Vårsalongen och kom med, i fem år. Dessförinnan hade jag guidat
salongen i fyra år. Det kändes roligt att Vårsalongen var en utställning på
hög nivå för oetablerade konstnärer. Endast en bråkdel av alla
professionella yrkesutövare har ett skyltfönster där de kan möta en bred
publik. Vårsalongen utgjorde en motvikt, den hjälpte till att vidga
konstvärlden.
Ridå, Mårten Castenfors blir chef. Ambitionen tycks nu vara att förena de två
arven. ”Högt som lågt ... i hela vårt avlånga land”, saxar jag ur årets
katalog. Är det ett intressant tema för en utställning? Är det en stolt
tradition att blanda bra och dåligt, i vems namn gör man det och vilka
förtjänar beteckningen låg? Gör man inte både de antagna konstnärerna och
publiken en björntjänst? Obs! Jag är inte konstnären som inte blir antagen
och ilsknar till: jag har ställt ut under båda regimerna. Mitt ärende gäller
Vårsalongens kvalitet. Argumenten som framförs brukar vara att Vårsalongen
är den enda platsen för det folkliga, det som vanliga människor tycker om,
och att juryn är utlämnad åt de bidrag som kommer in.
Det folkliga är inte samma sak som gemene mans smak. Att visa
medioker konst och försvara det med att den uppskattas av människor som inte
fått chansen att lära sig något om konst är närmast oansvarigt. Juryn är
förvisso beroende av det som kommer in, men ansökningarna återspeglar
fjolårets salong. Spiralen kan både vridas upp och ner. Nu tycks trenden
vara på väg ner. Vårsalongen är sprallig, söt och småpinsam igen.
Naturligtvis finns det flera starka kort bland de nästan trehundra verken, det
hade varit konstigt annars, men i sin helhet är Vårsalongen tyvärr återigen
en rörig blandning som man inte kan ta på allvar.
Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, Stockholm, t o m 25 mars.