Björn Olssons fotografi av ett ensamt träd på Abandoned Gallery vill framkalla
tankar på nattlig romantik à la Caspar David Friedrich.
Längst nere i samma trappuppgång visade Unten Drunter under en dag Sandra
Norrbins inklämda, uppsvällda gummilivbåt. Kunde också den kopplas till
romantiken? Visst, en bärande tanke var ju då, att det måste gå att leva på
ett annat sätt än det samhället tillät.
Med romantiken i minne såg jag även Ben Woodesons underbart omöjliga prylar i
Skånes Konstförenings lokaler: en sladd slingrar och kränger sig, en halsduk
är stickad av brummande eltrådar och inte minst en ”Herbalgerbilverbilisor”
där en dator analyserar talet i rummet och skickar resultatet vidare till 27
bokstavsförsedda ljuslådor. De blinkande boxarna visade alltså vad jag just
sagt. Men jag hann inte dechiffrera det. Till och med språket klämdes ihop
och blev omöjligt.
Inför Ragnar Perssons teckningar hos Byrån tänkte jag åter på allvaret i
Friedrichs ödsliga målningar och att de var en reaktion på de svikna
frihetslöftena efter franska revolutionen.
Perssons magiska bilder verkar vara en oförstörd fortsättning av tonårs-tidens
bildvärld. Linjernas skärpa formar med manisk frenesi ödsliga landskap, där
hans uttryckslösa gestalter avvaktar. Han rör sig ledigt från klotter till
storslagna mästerteckningar. Precis som under romantiken, då konstnärer
sökte idén också i de mest tillfälliga fragment.
Det är storögda teckningar i väntande allvar, som också bär en ton av
besvikelse; de är väktare över något annalkande.
Det är just som i de nattbilder av Fried-rich som Björn Olsson frammanar med
sitt foto. Jag menar att det inte är en slump. Även idag har ett par tomma
decennier efter en löftesrik samhällsomvälvning förflutit. Marknadens
oemotsagda väg har format ett nytt politiskt uttryck i konsten. Mot
instrumentell rationalism ställs intuition, avvaktande allvar och prövande
gyckel utan ironisk distans.
Thomas Millroth, författare och konstkritiker