Konst
Mats Rydstern, Galerie Holm, t o m 22.3.
Kristoffer Nilson, Galleri Ping Pong, t o m 25.3.
Martin Wickström, Galerie Leger, t o m 1.4.
Måleriets hälsotillstånd tillhör konstvärldens mest segslitna diskussioner. Nu
senast aktualiserad när tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg i
Expressen ondgjorde sig över frånvaron av en svensk utbildning i klassiskt
måleri. En missriktad oro – faktum är att måleriets position inom
samtidskonsten är starkare än på länge, vilket en framgångsrik generation
70-talister, med namn som Victor Rosdahl och Lena Johansson (båda nyss
utexaminerade från Malmö konsthögskola) tydligt vittnar om.
Det räcker för övrigt med att titta på Malmös galleriscen, där tre sinsemellan
mycket olika måleriutställningar öppnade i helgen. Här finns till och med en
god representant för den traditionella kunskap på förespeglat utdöende som
Lundberg efterlyste. På Galerie Holm visar Mats Rydstern hur penseln ska
dras för att fånga just det mått av närvaro som ger föremålen sinnlighet och
tyngd. Det spelar ingen roll att det bara rör sig om några lökar, tvärtom
lyfter de sakliga motiven fram precisionen i hans förmåga att hantera volym,
ljus och färg. Hyperrealism möter det holländska 1600-talets stillebenskonst
i en utställning som övertygande markerar också det konventionella måleriets
kvaliteter.
Även Kristoffer Nilson på Galleri Ping Pong hämtar sina motiv från vardagens
krassa realiteter, dock med väsensskilt resultat: hans verk är mer
besläktade med minimalism, ready mades och konceptkonst. Ändå skapar han
omsorgsfullt sina bilder efter verklighetens förlagor, och bereder enligt
gammal god målarsed sina färger själv. Sedan tio år tillbaka arbetar han med
Skatteverkets, bankens och Postens blanketter, som han i sina målningar
tömmer på all information. Kvar är deras strama kompositioner av linjer,
fält och rutor, som en serie lika konkreta som subtilt politiska påminnelser
om det offentliga samhällets begränsande struktur. Det är en lågmäld och
konsekvent formulerad bildsvit vars styrka för mig i hög grad är beroende av
dess medvetna förhållande till måleriets tradition.
Slutligen så Martin Wickström på Galerie Leger som raffinerat leker med såväl
populärkulturens som konsthistoriens ikoner och klichéer. ”Guns and roses”
kallar han sin utställning, vars titlar hämtats från rockbandets låtar. Hans
svalt sofistikerade målningar pulserar av skönhet och begär, med dunkla
underströmmar av hot och våld. Under ytan anas en kluven inställning till
vår konsumtionskulturs fetischism, till hälften bejakelse och kritik. Att
2000-talets måleri har skärpan kvar, ser jag ingen anledning att tvivla på.
Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker