Och så var det detta med förväntningarna. På ämnet för det första: åldrandet
och dess process – ur ett originellt perspektiv, ur en udda synvinkel. En
gäst åt gången och en stjärnkock som serverar den utvalda den måltid hon
valt om den varit hennes sista.
Adressen i sig – Lilith Performance Studio – rymmer ett löfte om något utöver
det vanliga. Något helt annat än den får som stannar hemma och zappar mellan
tv-kanalerna och ser Tina och Leila baka och smaka. Att interiören i lokalen
till förvillelse liknar just en sådan tv-studio där något puttrar på spisen
medan en abc-kändis kallpratar i förgrunden sänker inte mina förväntningar.
Tvärtom, jag gör mig redo för twisten, den konstnärliga gestaltningen av den
publika förströelsen. Gäst för kvällen är skådespelerskan Cecilia
Hjalmarsson, känd från bland annat nya Svensson Svensson-filmen och hennes
val av mat är pappas hjortfilé i stekpåse från 70-talet.
Kocken Petter Nilsson gör sitt bästa för att förverkliga måltiden medan
performancekonstnären Jeuno J E Kim bänkar sig med Cecilia Hjalmarsson och
inleder ett samtal som handlar mer om valet av kläder – ”I like volangs” –
än åldrandets process ur ett originellt perspektiv.
Samtalet förs på engelska, ett språk Hjalmarsson dessvärre inte behärskar så
väl och redan här hamnar hon i underläge, söker efter orden men hittar dem
inte alltid och drar till med något svengelskt i stället.
Mot Jeuno JE Kims coola glasögon och blinkningar mot publiken står
Hjalmarssons osäkerhet och ärliga vilja att svara på frågorna. Hon är inte
ett dugg ironisk och ser mest förvirrad ut när ett antal tyska och
amerikanska reklamfilmer, somliga äkta och andra taffligt hemmagjorda,
projiceras på en skärm som ”annonser”.
Mot de flamsiga bilderna av gamla ställs två kortare intervjuer, där saker av
intresse sägs mest i förbifarten. Som när H&M:s
chefsdesigner avslöjar varför man inte gör kläder för äldre: ”Det skrämmer
bort de yngre målgrupperna.” Och se där något intressant, som aldrig
utvecklas.
Kvarstår gör en lovande programförklaring som havererar i just brist på
originalitet, konstnärligt lyft och vettiga infallsvinklar. Och på spisen –
en säkerligen god hjortstek som ingen av oss i publiken får smaka.