PAUL GAUGUIN OG POLYNESIEN
Glyptoteket, Köpenhamn, t o m 31.12.
Paul Gauguin kände olust i artonhundratalets självförhärligande Europa. Han
var beredd att kasta den klassiska konsttraditionen på sophögen. I Bretagne
hade han sett storheten i folkkonsten. Hans experiment i fri färg banade väg
för den abstrakta konsten.
På världsutställningen i Paris 1889 mötte han det franska Polynesiens kultur.
Världsutställningarnas idé var att visa västs dominans, gärna med byar från
kolonierna som exotisk krydda. För Gauguin och en krets likasinnade var
detta trots allt en chans. Gauguin bestämde sig för att lämna Europa.
Polynesien 1891 var en koloni i stället för en dröm, och Gauguin
uppförde sig som vilken vit man som helst, som föredrar trettonåriga
småflickor.
Det är lätt att se Gauguins målningar som romantisering av en kultur. Men i
dåtidens perspektiv är de renons på klassisk europeisk tradition. Se bara
hur figurernas händer, fötter, hållning hämtat form från de beundrade
polynesiska träskulpturerna.
Tillbaka i Paris visade han sina paradisbilder med en svart Eva, en hädelse
som inte bara drabbade religionen; den slog mot den vita rasens överlägsna
självbild. Gauguins nya trosvisshet möttes med fientlighet, för han målade
inga paradismyter, han attackerade lika hårt, som nye vännen Strindberg
samhällets fundament.
Besviken över bristen på förståelse ville Gauguin förklara.
1894-95 skrev han den egenartade ”Noa Noa”, en blandning av information från
tidigare reseskildringar och egna observationer nerkokta till en mytomanisk
brygd utan like. Samtidigt tog han upp den för länge sedan övergivna
träsnittstekniken och experimenterade med olika slags tryck. Dessa små fria
bilder, ofta tryckta med akvarellfärg, gör ännu ett oerhört intryck på
Glyptoteket.
Målningarna glöder i sina färger. Och det syns hur nonchalant, ja, närmast
fientlig, han var mot den europeiska traditionen. Felteckningar är legio,
människorna ofta anatomiskt omöjliga. Men han visste vad han gjorde: bilder
bortom gängse sinnevärld.
Den sene Gauguin är långt från den tidige kraftkarlen. Syfilitisk och med
svårläkt benbrott efter ett fylleslagsmål levde han handikappad sina sista
år. I bilderna bär naturen och landskapet i flimrande färger visionen om en
annan värld än kolonialismens Europa.
Gauguin är en motsägelsefull konstnär, som levde efter tidens manliga ideal
och delade sin misogyni med vännen Strindberg. Samtidigt gick han betydligt
längre än denne, då han vände ryggen åt det europeiska arvet. En annan
kultur skapad av ett koloniserat folk fick kolonisera hans egen konst. Det
brottet var stort. Och det är en del av grunden till att vi i dag så öppet
intresserar oss för konst och kultur från hela världen.
På det viset var Gauguin en av de hetaste antikolonialisterna i
konsten. Grumset är hans manliga självbild. I denna konflikt maldes
människan Paul Gauguin ner. Glyptoteket har gjort en utställning som skär in
i vår egen tid.