I Nichlas Winmalms utställning följer mig en flammande röd färg från bild till
bild. I bakgrunden finns alltid några närmast utsuddade figurer, som vittnar
om en otydlig berättelse. De liknar skuggor ur ens eget minne.
Ibland tar den koloristiska hettan över och den fingerkänsliga undermålningen
förtärs av expressionistiska utbrott. Rött eller grällt grönt rinner som
krossade ägg på bankfönster efter en våldsam demonstration. Ytan är sargad
men känslan skön.
Efter en stund nöjde jag mig inte längre med det vackra i bilderna, och
började vanka otåligt av och an. Då vände de! Påminde mig om den flimrande
spegeln i Manets målning ”Baren på Folies-Bergère” och strax beskrev också
de reflexer av ett rum, som kunde vara mitt. Den fläckade slumpen i bildytan
blev ett diffust spegelglas, som lockade mig från bild till bild.
Christina Kubisch har spelat in sin ljudinstallation för Scaniaparken med ett
set gamla stämgafflar, sådana som läkare förr använde till att testa
hörseln. En och en klingar de ur anläggningen. Högt, lågt, nära, långt
ifrån. Klockrena klanger stiger upp och bryts mot vinden eller havet. Nästan
himmelskt skönt.
Efter att ha försjunkit en stund i Kubisch eteriska klanger, märkte jag hur
medvetet hon utelämnat tidsrörelsen. När jag hör ljud brukar jag vilja binda
dem samman till rytm eller melodi. Namnet ”Diapason” är grekiska för
”intervall”; men väntan från ton till ton är så lång, att de inte vill
förenas. Också nu fann jag, att min egen rörelse var en möjlighet till
förändring. Jag reste mig och gick på måfå efter varje stämgaffelljud. Och
ett böljande klart rum växte. Den upptäckten blev så stark att jag kände
svindel.
Winmalms nya målningar och Kubisch ljudinstallation är två storartade
konstnärliga rumsupplevelser.
Thomas Millroth, författare och konstkritiker