Det är lätt att bli less på Dazed & Confused. Så bra på att skryta om sin egen betydelse.
Nu fyller brittmagasinet år. Igen. Utställning på Somerset House i London, för vilken gång i ordningen? Givetvis blir det även fashionabel bok, som ges ut av fashionabla förlaget Rizzoli.
Det vore enkelt att säga att Dazed inte har någon betydelse längre. Att den smarta glossy-tidningens tid är över nu i Ipad-åldern. Att själva uttrycket ”fashionabel” betyder något annat i dag än det gjorde då. För tjugo år sedan, när grundaren Jefferson Hack var nitton och fångade en hel tidsanda på papper. Och hur rafflande är Kate Moss år 2011?
Men Dazed har betydelse för mig. För mig eller oss, som var unga då när rich bitch-modet från Paris var ett dåligt skämt. Man slavade på i Konsumkassan medan välfärdssamhället föll ihop som ett korthus. Vogue var science fiction. Jean-Paul Gaultier, från en annan planet. Prêt-à-porter, vadå? De hippaste man visste fyndade på Myrorna.
Så kom Dazed & Confused och menade att verkligheten var hipp. Det fula, skitiga, mänskliga. Det känns makalöst att säga i dag, men Kate ansågs ful på den tiden. I stället för perfektion: skeva tänder, krokiga ben. I stället för catwalken: risiga lägenheter.
Fashion-Able år 1998 var deras kanske tydligaste manifest, en modestory med funktionshindrade. När omslaget pryddes av en kvinna med amputerade ben skrev The Independent att ”stiltidningar inte ofta förändrar vårt sätt att tänka”. Men det gjorde Dazed. De var för oss vad neorealismen var för filmen. Var hade jag varit utan dem? Inte i modejournalistiken i alla fall.
Sedan dess har rivalerna The Face och Sleazenation försvunnit. London är fortfarande de förlorade barnens stad och inget vore mindre träffande än att kalla Jefferson Hack för rebell.
Det gamla gardet från Dazed gick från visuella revoltörer till ”fine art”-fotografer: Wolfgang Tillmanns, Juergen Teller, Nick Knight. Kate Moss är rich bitch om någon.
Men Dazed bara lever på. När amerikanska Vogue publicerade sitt bottenlöst naiva hyllningsporträtt av Syriens första dam följde Dazed upp med Ai Weiwei på förstasidan.
Sedan gick de vidare till Björks flippade värld, komplett med digitala harpor och DNA-molekyler. Jag gillade förra årets omslag med 46-åriga Kristen McMenamy, den Klaus Kinski-liknande modellen. Jag älskar deras sajt, Dazed Digital.
Där andra har svåra problem med att uttala ordet ”mode” i samma mening som högstatus-ämnen som konst och samhällskritik, har Dazed en agenda. Två decennier har gått sedan de startade. I grunden har de inte förändrats. Det råkar också vara det som gör dem intressanta just nu, underligt nog.
Salka Hallström Bornold är frilansjournalist och en av våra återkommande skribenter på Stilsidorna.