Hans Berg är musiker och kompositör. När han såg Nathalie Djurbergs aviga små
gestalter var det två saker han inte visste: vad han skulle komma att betyda
för hennes konst, och vad han skulle komma att betyda för henne.
Att vara ett ”konstnärspar” är en tröttsam klyscha för en del. Bara verklighet
för andra.
– Det första året var det bara jobb. Sedan blev vi tillsammans och eftersom vi
är så väldigt jobborienterade så tänkte vi så klart ”åherregud, tänk om vi
vill göra slut, vad händer då?”.
Ja, vad händer då?
– Vi skulle fortsätta jobba, säger Nathalie Djurberg utan att tveka.
Sydsvenskan träffar de båda i den fantastiska konsthallen GL Strand i centrala
Köpenhamn. Under hösten visas utställningen ”Snakes Knows It’s Yoga” – det
grammatiska felet med ett extra s på ”knows” var inte avsiktligt, men
Nathalie Djurberg lät det stå, trots att hennes mor påpekade att det borde
bort. Konsthallen ligger i för att fixa och vara serviceinriktade, och
avdelar två personer för att på olika sätt assistera vid intervjutillfället.
Utställningen består dels av några filmer i klassisk Djurberg-Berg-stil,
hiskeliga hemska saker som mest av allt tycks vara gjorda för att skära i
oss som tittar: vår självbild, vår känsla för vad som passar sig, vår
uppfattning om god smak och harmoni.
Spankingmomentet till tivolidoftande ragtimemusik är ett särskilt fint exempel
på allt detta.
Dels finns ett stort antal lerskulpturer, gjorda inte för att bli
videokonstverk, utan för att ställas ut precis som de är.
Musiken kommer alltså tvåa i det här sammanhanget. Figurerna och filmerna
kommer till först. Hans Berg ger ett intryck av uppriktigt ointresse av sin
egen person, och säger att han aldrig har sökt den uppmärksamhet som
Nathalie får.
Men hon vill ha med honom. Hon vill inte intervjuas utan honom, och hon vill
inte ens tänka sig sina filmer utan hans musik. Det har hänt att de två har
fotograferats tillsammans och sedan sett bara Nathalie på den beskurna
bilden i tidningen.
Som Hans säger: ”en ung blond tjej som gör de här hemska filmerna, det är
mediemässigt bra”.
Numera står Hans med som upphovsman på alla affischer och i alla kataloger.
– Mest för att det började bli jobbigt att jag knappt blev insläppt på våra
utställningar, det blev lite tjatigt efter ett tag, säger han med ett halvt
leende.
– Men vi gör ju olika saker. Jag gör bara musik, och egen musik vid sidan av
våra gemensamma projekt. Så vi kan ju inte tävla, och vi kan inte bråka om
innehåll i filmen eller i musiken.
Nathalie fyller i:
– Vi är så otroligt ihopjobbade efter sju år och försöker respektera varandra.
Även om vi skulle ha det dåligt i vårt förhållande så är arbetet heligt. Där
har vi full respekt. Det finns tillfällen när vi har bråkat som par, men så
finns det ändå en frizon, och den frizonen är arbetet. I början av vår
relation var jag noga med att säga ”arbetet kommer först, oavsett hur mycket
jag tycker om dig, jag kommer alltid att välja arbetet”. Riktigt så måste
det kanske inte vara nu, förlåt, jag babblar ...
Det gör du väl inte. Men om du vill prata om något annat så undrar jag: Vad
vill ni uppnå mer än att liksom vara bra i någon sorts objektiv mening?
– Bra är sekundärt. Klart man vill ha en kvalitet på vad man gör, men det jag
vill åt är ... jag letar efter någonting som jag aldrig hittar riktigt. Ett
undersökande, och Hans du sitter tyst!
– Jag har ett svar när du är klar. För mig är det så att när jag såg Nathalies
arbete första gången, och även nu, så såg jag plötsligt saker från en helt
annan vinkel. Jag såg nya problem, jag lärde mig någonting, jag förstod
någonting, jag fick en insikt. Kan man ge den känslan till den som tittar så
har man uppnått något viktigt.
Nathalie Djurberg har sagt att hon inte vill vara analytisk inför sin egen
konst, men hon är det inför sitt arbete.
– I ateljén letar jag. Jag vill sätta fingret på något, en problematik, eller
ett sätt att förstå verkligheten, hitta en liten situation som visar en stor
situation. Sedan kommer nästa fråga: varför ställa ut? Det var först något
jag inte reflekterade över. Jag har gått konstskola och fått lära mig att
det är så det är.
Recensioner vill hon inte läsa, men ibland, när hon orkar, smygtittar hon på
ansikten under vernissagerna.
– Jag blir glad när det är ungdomar som tycker att det är roligt. Och när det
finns en publik över huvud taget förstås. Det finns något som är fint med
att titta på konst. Igenkännandets glädje brukar jag säga. Att se att någon
annan har samma problem, att någon kan identifiera sig med vad han eller hon
ser. Det visar att man inte är helt ensam.
Är du ändå helt ensam någon gång?
– När jag någonstans inte förstår att jag har likheter med andra människor.
Hans Bergs och Nathalie Djurbergs arbete tolkas ofta som en studie i maktspel.
Det ingår en del våld och sex. En del uppfattar humor, andra gör det inte.
Nathalie Djurberg försöker vara observant på sig själv så att hon inte
censurerar sig själv.
Hittills har det gått ganska bra. En begränsning finns det: Hon har tackat nej
till erbjudanden att ställa ut hemma i Bohuslän. Lite jobbigt blir det ändå,
om mamma ska vara där och se allt med sina vänner.
Nathalie Djurberg har gått Malmö konsthögskola, dit hon antogs som rekordung,
nitton år bara. År 2008 fick hon Carnegie Art Award-stipendiet för unga
konstnärer och året efter Silverlejonet vid biennalen i Venedig. Det är två
mycket fina priser.
Hans försökte få dem båda att stoppa efter priset.
– Ja, försökte är väl rätt ord, för det lyckades ju inte riktigt. Vi hade
jobbat för mycket, Nathalie mest.
Hon nickar.
– Ja. Jag fortsatte jobba tills jag inte kunde gå upp ur sängen. Det var
extremt frustrerande att ha alla idéer som vanligt men inte kunna omsätta
dem, men det fanns absolut ingen möjlighet.
En lärdom från den tiden är att begränsa och fördela det digitala livet. Hans
tycker att e-post är mindre påfrestande – alltså sköter han deras
e-postärenden. Och för Nathalie, som har lätt att bli distraherad, pågår
hela tiden ett slags disciplinkamp där arbetsuppgifterna ska viktas rätt:
– Det gäller för mig att komma ihåg vilket arbete som är viktigt, och det är
arbetet i ateljén. För att kunna göra det arbetet behöver jag tid, och jag
behöver vara ifred.