I Strasbourg, i det nya moderna museet alldeles intill ett av Europas
mest välbevarade medeltida stadskärnor, visas för tillfället en stor
utställning om ockultism: ”L’Europe des esprits. Ou la fascination de
l’occulte, 1750 – 1950” (”Andarnas Europa. Eller det ockultas fascination”)
heter den, och den visar framför allt konst, flera hundra målningar och
grafiska blad, men också manuskript, böcker och apparater ur fysikens
historia.
Det tycks för tillfället gå en våg av utställningar om överjordiska
företeelser genom Europa. De ”hemliga sällskapen” visades i Frankfurt,
”Spöken, magi och trollkonster” går för tillfället i Nürnberg, The Barbican
Centre i London bjuder regelbundet på evenemang med ockult innehåll, och
utställningsserien om futurismen, som 2009 sträckte sig från Rovereto till
Rom, var en av den italienska kulturpolitikens mest framgångrika insatser på
länge. Varifrån kommer det förnyade intresset för ockultismen? Är
upplysningens tid över, är vi på väg tillbaka till en hednisk andetro eller
en radikal irrationalism?
Motsatsen är fallet. Ty det finns ett populärt missförstånd kring
ockultismen: att den står för en flykt ifrån verkligheten. Istället uppstår
ockultismen, kring år 1750, tillsammans med och inom den begynnande
naturvetenskapen: i gestalt av otaliga sätt att komma med rationella
förklaringar till skenbart övernaturliga fenomen.
Det sena 1700-talet och sedan hela 1800-talet var präglat av mer eller mindre
vetenskapliga ansträngningar för att avslöja magnetismens och ljusets
hemligheter, för att komma på vad radiovågar och röntgenstrålning egentligen
består av, och ännu under 1900-talets första decennier fanns det
världsberömda fysiker som trodde att den fjärde dimensionen inte bara fanns,
utan att den också skulle kunna fungera som överjordiska varelsers hemvist.
Varför, resonerade ockultisterna, skulle man inte kunna anta att spöken vore
reala, om man nu redan trodde att det fanns elektromagnetiska vågor –
osynliga, obegripliga (i ordets fysiska mening) är ju bådadera. Och så fanns
det förstås Johann Wolfgang Goethes ”Doktor Faust”: Forskaren som inte vill
vara vetenskapsman längre utan i stället letar efter sanningen bakom alla
sanningar.
Utställningen i Strasbourg, den största som någonsin är tillägnad
ockultismen, visar inte bara att det finns en rak utvecklingslinje som leder
från Doktor Fausts sanningssträvande till modernismens förhoppning om ett
”nytt rike” av – som Vasilij Kandinskij uttryckte det – ”rent själslig
karaktär”.
Den befattar sig också med Emanuel Swedenborgs expeditionsresor till himlen,
Johann Heinrich Füsslis mardrömmar, William Blakes mystiska skapelser,
Francisco Goyas otäcka hemsökelser. Och så fortsätter utställningen vidare
långt in på 1800-talet, där strävan efter en sinlig plausibilitet för det
ockulta alstrar allt mer bisarra och ofta helt patetiska varelser – men
också symbolismens intresse för de äldsta myterna. Med ibland oanade
framgångar: När den tyska konstnären Fidus målar en naken yngling som
sträcker sig mot solen, så tycks det estetiska avståndet vara stort gentemot
frihetsgudinnan, som kring år 1900 gör reklam för glödlampor från Siemens.
Men motiven är faktiskt mycket lika: Det blir alldeles uppenbart att
ockultismens andar är av samma släkt som naturvetenskapens (och teknikens)
idoler.
Det förnyade intresset för ockultismen vittnar alltså om ett intellektuellt
framsteg: Det går att tala om vetenskap och teknik som ibland ockulta
tillställningar.