Ännu ett oår.

Ett år har gått sedan Moderna Museet Malmö öppnade. Ett år av vässade utställningar och angelägen konst. Men låt oss inte nöja oss med sakernas tillstånd. Visst är det sant att tomrummet efter Rooseum delvis fyllts. Men det svarta hål jag syftar på finns fortfarande kvar. Faktum är att det växer för varje år. År 2010 har det blivit enormt. Ännu ett år av förlorade möjligheter. Ännu ett år av politiskt velande, oseriösa förslag och handlingsförlamning. Ännu ett år som Malmös politiker låser in stadens, regionens, landets största skatt av samtidskonst i stängda magasin. Ännu ett ickeår för Malmö konstmuseum.

Kontrollen för att få passersedel till konstmagasinen är rigorös. Här släpps ingen allmänhet in. Här bidar tusentals konstverk av svidande toppklass sin tid. Och de blir fler och fler för varje år. Här spiller de sin humor och skönhet, sin intellektuella skärpa och politiska slagkraft, sin bultande mänsklighet. Vilket slöseri. Och vilken förlust.

Det är inte bara vår förlust, den potentiella publikens. Eller konstnärernas, det lokala, regionala och nationella – ja, till och med internationella – konstlivets förlust. Det är också stadens och Öresundsregionens förlust. Turisternas förlust. Medborgarnas förlust.

Enkel logik säger att det vore en ren vinst att ge Malmö konstmuseum de lokaler det förtjänar. År 2011 blir året då stadens och regionens ledande politiker gör slag i saken. Och då duger det inte med halvmesyrer. Ingen musei­sal inklämd i en shoppinggalleria, där konsten blir ytterligare ett alibi för det offentligas satsning på mer konsumtion. Nej, år 2011 blir året då politiker och tjänstemän lyfter blicken och lär av exemplen. Hur satsningar på djärvt ritade konstmuseer var helst placerade, drar lämmeltåg av besökare från hela världen.

Fast egentligen behöver de inte titta särskilt långt. Just nu räcker det med att de tar sig till utställningen ”Spår” (t o m 22.5) i museets nuvarande lokaler, hukande under takåsarna på Malmöhus slott. Här finns landskap av varsel och trolldom, obeskrivlig skönhet och fräck ironi. Här finns konst så märkvärdig och ljuvlig att himlen gråter snökristaller av pur glädje. Men också konst som letar sig djupt ner i historiens svärta, konst som dånar och sjuder av smärta och lust. Här visas åttio klockrena verk av femtio av den nordiska konstscenens främsta konstnärer. Sanning är att presentationen hör till det bästa jag sett. Ändå är det bara en bråkdel av vad museet har i magasinen: genom öronmärkta medel har 750 nya verk köpts in enbart under de senaste fem åren. Att inte ett urval av dessa kan visas permanent är en skandal.

Men det slutar inte där. Samtidigt, en trappa ner, visas en helgjuten målerisvit av den unge, briljante konstnären Carl Hammoud (t o m 27.2). Svindlande studier av byråkratisk ordning, kuvad passion och gäckande synvillor. Tillsammans är det två utställningar som ger en glimt av exakt hur fantastiskt ett Malmö konstmuseum värt namnet kommer att bli.

Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare