Urartad konstsyn

Under namnet Entartete Kunst, urartad konst, förevisade nazisterna i München 1937 vad man höll för en förkastlig och nedbrytande estetik. Många av de misstänkliggjorda konstnärerna kom, likt Marc Chagall, att ingå i efterkrigstidens modernistiska kanon.

Samma år, i samma stad, arrangerades en till och med 1944 årligen återkommande utställning med vad regimen ansåg vara uppbygglig tysk konst. Verken som visades vid ”Die Grossen Deutschen Kunstausstellungen” (GDK) har förblivit förhållandevis okända. Det beror till viss del på bristande kvalitet, men också på det tabu som funnits kring den nazisanktionerade konsten.

Nu skingras emellertid dimman. Utifrån samtida systematiskt tagna foton, som länge låg bortglömda i arkiven, har tyska konstvetare och historiker rekonstruerat och tillgängliggjort utställningarna via en internetplattform (www.gdk-research.de). Fler än tolvtusen bilder finns att beskåda, tillsammans med konstnärsbiografier och information om de enskilda verkens pris och köpare.

Det förväntade finns där: stiliserade SS-män och framskulpterade övermänniskor. De flesta verken saknar dock ett omedelbart propagandistiskt värde. Landskap, djur, blomstilleben och nakna kvinnor dominerar. Man kan mena att dessa motiv och uttryck stod i samklang med den nazistiska världsbilden, men bör minnas att de också omfamnades i andra och tidigare sammanhang.

Edmund Steppes kunde utan svårigheter visa sitt surrealistiska måleri i München. Skulptören Rudolf Belling hyllades ironiskt nog av nazisterna på GDK samtidigt som han hatades av de samma på Entartete Kunst.

Att nazisternas estetiska ideal tycks mindre entydigt än man kan tro gör inte deras förhållningssätt till konsten mer uthärdligt. Det finns dock anledning att med större försiktighet kleta etiketten nazi­konst på sådant man finner för kitschigt eller figurativt.