I dålig form

Malmöbaserade Designboost har enligt ett pressmeddelande ”blivit utvalt av svenska regeringen att representera Sverige under ordförandeskapet i EU 2009”. I realiteten delas förstås denna utvaldhet av sådär en fyrtio andra kulturella aktörer. Men OK, det är vackert så. För uppenbarligen blir Design for Life, ”det hållbara livet”, ett hett diskussionstema i Malmö vid flera tillfällen under EU-ordförandeskapet i höst. Detta tack vare sagda Boosters.

Ska regeringens satsning ses som en politisk markering? Frågan kan te sig väl snabbt ställd. Men mot bakgrund av det totala vakuum som råder på det formpolitiska området är den rimlig. Inte minst efter kulturutredningens förslag är oklarheterna om formens ställning – till hälften kultur, till hälften näringspolitik – större än någonsin. Samtidigt som den mediala tystnaden är fullständig.

Svensk Form, som en gäng var så kraftfullt, har reducerats till ett kansli med några få anställda, vars styrka främst ligger i att agera ambassadörer för utvalda produkter och ”Swedish Style”. Anrika tidskriften Form, som föreningen ger ut, har skyfflats ut i den kommersiella kylan, där uppdraget inte främst går ut på att diskutera och ifrågasätta. Tvärtom leder kritik till repressalier. Just det skedde nyligen, när redaktionens sågning av en känd glasformgivare resulterade i att glasbruket Orrefors bröt ett tidigare vänskapligt samarbete med Svensk Form.

Har design idag alls en samhällsroll? Helt klart är att Svensk Form inte har lyckats definiera den.

Istället kör man på i föråldrade hjulspår. Inte minst gäller det konstruktionen som verksamheten vilar på. En förening av 1800-talssnitt, där medlemmarna bland annat utgörs av designmässigt ”godkända” företag. Som Orrefors. Som utgångspunkt för fri diskussion och analys är det en bedrövlig modell. Den ”goda” designen blir liktydig med de ”rätta” produkterna, ofta med en klassmässigt och kulturellt ytterst snäv spridning. Den idémässiga horisonten krymps till vad som ligger i medlemmarnas intressen.

Just här har strategerna bakom Designboost gjort en uppfriskande insats. Metoden vid Boostarnas internationellt välbesökta kunskapsmöten i Malmö har varit att avstå från klyschiga uppfattningar om god eller dålig design. Snarare har hög kvalitet tolkats som produkter och processer som leder till förändring. Till ett hållbarare, mer integrerat samhälle – vilket genast vänder upp och ner på alla gamla kvalitetsbegrepp.

Inte förvånande därför att Tomas Bokstad, regeringens projektledare för kulturevenemangen under EU-ordförandeskapet, uttryckt entusiasm över hur Boostarna lyft designfrågan. Fått den att sträcka sig över ”filosofi, stadsplanering, migration”. Men borde inte det vara självklart? Vad som däremot inte är självklart är varför regeringen lägger 7–8 miljoner årligen på Svensk Forms helt obsoleta, produktfixerade syn på design. Är det designpolitik?

Ingrid Sommar, arkitektur- och designskribent