Konstsverige kritiseras för ojämställda villkor

– Det finns en idé om att konsten är jämställd, men den uppfattningen har ingen grund i den verkliga situationen för män och kvinnor inom bildkonsten, säger författaren och genusvetaren Vanja Hermele.

Hon har skrivit utredningen ”Konsten – så funkar det (inte)” på uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation, KRO, och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, KIF.

Utredningen – den första i sitt slag – bygger på en enkät som skickades ut till ett stort antal bildkonstnärer samt ett trettiotal intervjuer med personer på institutioner som Högskolan för fotografi, Konstfack och Statens konstråd. Betyget för konstvärlden är klart underkänt.

– 60 procent av männen i enkäten svarade ja på frågan om bildkonsten är jämställd. 72 procent av kvinnorna svarade nej. Det tyder på att det finns två skilda verkligheter inom den svenska bildkonsten, säger Hermele.

– Jag valde att gå på kvinnornas svar eftersom de som gynnas av ett system ofta tycker att det är bra, medan de som befinner sig på lite avstånd utanför är i en bättre position att bedöma om det fungerar eller inte, fortsätter hon.

Maria Morberg är pressekreterare på Moderna museet, en av de institutioner som kritiseras i utredningen.
– Visst finns en omedvetenhet om maktstrukturer ur genusperspektiv – i konstvärlden liksom i samhället i stort. Men Moderna museet är inte den värs-ta machoboven i det sammanhanget. En diskussion om vilka grunder man gör sina urval på finns på museet, säger hon.

Samtidigt vänder hon sig mot en del av den statistik som redovisas i utredningen.
– De påstår att vi mellan 2005 och 2008 gjorde 15 separatutställningar varav 12 med män. I själva verket var det 54 utställningar varav 20 med kvinnliga konstnärer. Man kan inte påstå att det var 15 när det var 54 tycker jag.

Vanja Hermele, som tidigare har gjort liknande undersökningar inom både scenkonsten och filmen, säger att man inom konstvärlden är bättre på att prata om jämställdhet än att ta tag i problemen.
– Uppgifterna om Moderna museets stora separat-utställningar stämmer, de är hämtade från deras egna årsredovisningar. Nu försöker museet öka det kvinnliga deltagandet genom att slå ihop både stora och små utställningar i statistiken. Det är ett rätt klassiskt grepp i jämställdhetsdebatten. Min undersökning visar att manliga konstnärer får rum i de stora salarna medan kvinnor – i bästa fall – är lovande i de mindre formaten, säger Vanja Hermele.

Två röster om diskriminering i konstvärlden

Åsa Nacking, chef Lunds konsthall

– Jag känner mig inte personligen drabbad, men jag vet att fenomenet existerar. Det ligger säkert mycket i det resonemang du nämner att författaren för fram. Det är viktigt att varje institution gör en intern statistik, så att man inte inbillar sig att man är mer objektiv än vad man egentligen är. Vi gör statistik på kön, geografisk tillhörighet, generation och om det är en grupputställning eller en separatutställning, så att vi får en någorlunda jämn spridning. Det finns en ojämn fördelning, inte bara vad det gäller kön, utan också på andra plan och man måste tänka på det.

Astrid Svangren, konstnär

– Jag har ingen jättestor erfarenhet av diskriminering, men om man som jag arbetar med kvinnliga teman kan man ibland uppleva att man inte blir tagen på allvar. Man måste vara bättre, man måste kämpa mer. Det är killarna som ska göra de stora målningarna, medan kvinnor gör mindre saker som självporträtt.

– Om en man jobbar med manlighet och en massa nakna homosexuella män är det jätteintressant, men om en kvinna jobbar med kvinnlighet blir det flickrumskonst och barbiekonst. Sedan är killar bättre på att hålla varandra om ryggen och hjälper varandra mer än vad tjejer gör.