Svindlande rum

I Nichlas Winmalms utställning följer mig en flammande röd färg från bild till bild. I bakgrunden finns alltid några närmast utsuddade figurer, som vittnar om en otydlig berättelse. De liknar skuggor ur ens eget minne.

Ibland tar den koloristiska hettan över och den fingerkänsliga undermålningen förtärs av expressionistiska utbrott. Rött eller grällt grönt rinner som krossade ägg på bankfönster efter en våldsam demonstration. Ytan är sargad men känslan skön.

Efter en stund nöjde jag mig inte längre med det vackra i bilderna, och började vanka otåligt av och an. Då vände de! Påminde mig om den flimrande spegeln i Manets målning ”Baren på Folies-Bergère” och strax beskrev också de reflexer av ett rum, som kunde vara mitt. Den fläckade slumpen i bildytan blev ett diffust spegelglas, som lockade mig från bild till bild.

Christina Kubisch har spelat in sin ljudinstallation för Scaniaparken med ett set gamla stämgafflar, sådana som läkare förr använde till att testa hörseln. En och en klingar de ur anläggningen. Högt, lågt, nära, långt ifrån. Klockrena klanger stiger upp och bryts mot vinden eller havet. Nästan himmelskt skönt.

Efter att ha försjunkit en stund i Kubisch eteriska klanger, märkte jag hur medvetet hon utelämnat tidsrörelsen. När jag hör ljud brukar jag vilja binda dem samman till rytm eller melodi. Namnet ”Diapason” är grekiska för ”intervall”; men väntan från ton till ton är så lång, att de inte vill förenas. Också nu fann jag, att min egen rörelse var en möjlighet till förändring. Jag reste mig och gick på måfå efter varje stämgaffelljud. Och ett böljande klart rum växte. Den upptäckten blev så stark att jag kände svindel.

Winmalms nya målningar och Kubisch ljudinstallation är två storartade konstnärliga rumsupplevelser.

Thomas Millroth, författare och konstkritiker