Kontraster i omaka förening

Vad betyder abstraktionen i dagens konst? Det är ämnet för ”Abstract Possible” på Malmö konsthall, ett konstforskningsprojekt, som ska fortsätta utvecklas på gallerier under två år.

Katalogen lämnar flera förslag.

Ett är politiskt, eftersom våra relationer inom det kapitalistiska systemet är abstrakta.

Med ”The Decapitation of Money” har Simon Goldin och Jakob Senneby skapat en historia om abstrakta, virtuella rum inom den världsomspännande ekonomin. De har funnit en berättarform, som påminner mig om Claes Hylingers böcker om hemliga sällskap. Det är höjdpunkten i en oväntat sval utställning.

Men temperaturen höjdes, när ett barn råkade förstöra ett verk av Claire Barclay, som tillverkar föremål utan funktion och liknar found objects. Med hjälp av en ung besökare ingrep nu slumpen och höjde metanivån ännu ett steg!

Den traditionella betydelsen av abstraktion i konsten är ju formell. Både Mai-Thu Perret och Doug Ashford gör parafraser på sådana ytor; problematiskt, då tron på visionen om en ny värld och en ny människa en gång var bärande. Utan detta eko blir ytan stum.

En annan aspekt kallas ”strategisk separatism”. Det är bara en eufemism för konstnären som arbetar avskilt i sin ateljé, även om det påstås att det latinska grundordet för ”abstrakt”, ”abstraho”, inte bara betyder ”ta bort” utan även ”dra sig undan”. Den betydelsen har i alla fall aldrig jag stött på. Resonemanget är lika sökt som Ashfords torra konkretism.

Är ”Abstract Possible” en självklar motsats till Nerdrum-cirkelns utställning i Borstahusen? Står en föränderlig process mot statisk estetik? Nej där finns beröringar, för samtidigt som båda vill dra sig undan modernismen håller den dem som hårdast.

”Abstract Possible” försöker upphäva gesten genom att upprepa den. Målarna i Borstahusen är så upptagna av förnekelse att de fastnar i offerrollen. Upptagna av det konstliv de känner sig utvisade från.

Odd Nerdrum formar ett arkaiskt innehåll, där grundläggande känslor utforskas genom gestiken. Blicken riktas mot ett adamitiskt eller till och med för-adamitiskt tillstånd. Och då inkluderar jag den kätterska hållningen – hos både honom och de modernister han vänt ryggen.

De två utställningarna tangerar oväntat varandra. Ingen slingrar sig ur vare sig samtid eller historia. På Borstahusen stannar jag inför Mattias Sammekull, som är så symboliskt laddad att han kunde ha platsat på vilken surrealistutställning som helst.

Nerdrums krets må vara konservativ, men jag stör mig mer på hur nya hierarkier upprättas. I dagens konstliv gillar jag en tillåtande öppenhet, som de ersätter med en uttalad rangordning och ett figurativt måleri, som vädjar till publikens beundran.

Om jag så ser på konstforskningen, verkar den alltför lätt strunta i hur man tilltalar en publik. Det är också ett utslag av exklusivitet, som kanske är mer sympatisk, men inte mindre exkluderande.

Nerdrum talar om kitsch som en väg att bryta modernismen, men jag ser mer hur nya hierarkier byggs upp med måleriet och mästaren på piedestalen. Jag tycker inte om denna medvetet uppbyggda beundran.

Men lika litet gillar jag den undran som konstforskningen i C-salen väcker. Utställningen vill ställa frågor, men då måste den tala till publiken.

Thomas Millroth är förattare och konstkritiker