Ett myller till måleri

KONST

Emil Holmer
”Parasites and Diagramme” (2011).

Emil Holmer tillhör en generation konstnärer vars valmöjligheter när det gäller uttrycksmedel kan tyckas öppnare än någonsin tidigare, men som paradoxalt nog också tvingas grubbla mycket över sina val. Det är nu trettio år sedan Doug­las Crimps artikel ”The End of Painting” publicerades i tidskriften October. Postmodernismens förkunnelser om måleriets apokalyps tycks idag dock lika passé som modernismens dödförklaring av figurativ konst. Istället samsas traditionella medier som måleri och skulptur vid sidan av foto, film, video, text, installation, performance och konceptuell verksamhet.

Idag borde vi kanske istället tala om ”Den autokritiska konstens slut”. Populärkulturella referenser, massproduktion och ting som skapats av någon annan än konstnären som sätter sitt namn på verket chockerar inte längre. Men när konststrategier som skapats för att utmana och kritisera tidigare normer accepteras som likvärdiga med traditionen förlorar de också sin radikala potential. För konstnärer som anser att konst måste vara kritisk, radikal, oppositionell återstår idag egentligen bara två möjligheter: en oändlig (och tjatig) jakt efter tabun som fortfarande går att bryta, eller (mer fruktbart) att rikta sin kritik mot andra, mer brännande samhällsfrågor än vad konst är eller får lov att vara.

Emil Holmer lämnar dessa frågeställningar åt sidan och fokuserar klokt nog på att måla istället. Merparten av verken som visas på Galleri 21 är nästan skrikigt färgstarka, några lite dovare med tecknade krumelurer över ljusa färgsjok. Graffitiestetik förenas med geometriska figurer, mjukt med hårt, slarv med flit, automatik med känsla. Formerna väller ut som parasiter över konstnärens noggrant uppbyggda diagram och målerikonsten lever.

Ingrid Stigsdotter
konst- och filmkritiker