En vintersaga

Snön faller, men inte julkortsvackert utan huller om buller. Vemodet är en viktig ingrediens i Lars Tunbjörks nya Vinterbilder, liksom ensamheten.

Kylan håller landet och människorna i ett järngrepp. I Kiruna väntar två schäferhundar på att bli insläppta i den pyntade mexitegelvillan. I Trollhättan skrattar två tvillingar på ett fik åt fotografen. I Karlskrona håller två skyltdockor i Lindex fönster den ensamma gästen på Matstugan tvärs över gatan sällskap. I samma stad ber en annan ensam kvinna en bön. I Stockholm, nedanför fotografens eget köksfönster, stretar en kvinna med en rullstolsburen vän i snömodden. I Mölndal svämmar ån över sina bräddar. I Timrå tittar en man i uppgång 27 B ut i mörkret i samma sekund som den förbipasserande fotografen bränner av sin blixt och snön yr som suddiga bomullstussar.

Lars Tunbjörks senaste projekt ”Vinter” kan liknas vid en roadmovie som startade i Kiruna för fyra år sedan och nu har nått Malmö. Här finns det ångestfulla, fula och absurda, men också det vardagliga, medmänskliga och trösterika. Efter vinter kommer vår. Biter vi hop kommer vi att klara ännu en vinter.

Udden är, liksom tidigare i Tunbjörks fotografier, riktad mot hur vi lever våra liv, ytterst mot konsumtionssamhällets ångestframkallande köphysteri. ”Exakt vad du vill ha”, konstaterar en datortillverkare i en av de gratistidningar som ligger slängda på golvet i en SL-buss.

Fotografen sitter i baksätet på en parkerad bil när en hund plötsligt hoppar upp på motorhuven. Den verkar förundrad över hur den hamnat där den hamnat. På golvet i framsätet ligger ett par startkablar och bildar en motpol till den stackars jycken. Kanske var det de som först fångade fotografens uppmärksamhet?

Det oväntade, smått osannolika, är viktiga bitar i det pussel som Lars Tunbjörk lägger. Hans fotografiska observationer utgår från en dokumentär tradition, men befinner sig sedan tjugo år mycket nära det konstnärliga. Han berättar om vår tid, vår verklighet, och igenkännandet är viktigt, liksom avståndstagandet. Så trist är inte min vardag, så torftigt är inte mitt liv. Fast nästan.

Lars Tunbjörk plöjer i den svenska mittfåran, följer i Sune Jonssons spår, men också i Christer Strömholms och Lennart Nilssons. Han kommer vanliga människor nära som Jonsson. Han har sinne för det underliggande budskapet som Strömholm. Och han visar oss det vi inte tidigare sett som Nilsson. En smutsig, smältande snöhög med istappar som sylvassa tänder ser ut som ett hotfullt kryp i tiotusen gångers förstoring, eller ett döende urtidsdjur i en exponering från en istid bortom vår egen.

Men framför allt har Lars Tunbjörk ett eget, absolut uttryck. Släktskapet med hans tidigare succéutställningar/böcker – ”Landet utom sig” från 1993 och ”Kontor” och ”Hem” från 2002 – är tydligt.

Det nya, som nu kan studeras på Fotografins rum på Malmö museer – och i boken ”Vinter” (Steidl, 2006) – är fotografens känsla för snö. Det är faktiskt första gången som denne skarpögde Sverigeskildrare väljer att i ett eget projekt utmana mörkrets krafter och ta itu med känslan av nedstämdhet som brukar drabba honom på nyårsdagen varje år.

Lars Tunbjörks nya vintersaga är en kärleksförklaring till den årstid som behövs för att vi rätt ska uppskatta dess motsats och, hemska tanke, en påminnelse om vad som kan gå förlorat om vi inte tar klimathotet på allvar.

PER LINDSTRÖM

utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och adjungerad professor i fotografi på Mittuniversitetet i Sundsvall