Isbergets klagosång

Medan medierna fylls av larmrapporter om hemlösa isbjörnar och smältande glaciärer närmar sig Catrin Andersson isen från ett annat håll. Hennes utställning med titeln ”Blank” på Krognoshuset är en korsbefruktning av konst och vetenskap, halvvägs mellan nyktra forskningsrön och sublim naturromantik.

Genom historien har Antarktis utmanat människans äventyrslust och vetgirighet. Kartläggningen av dess bländande vidder är kantad med katastrofer och genombrott. Här, någonstans i gränslandet mellan dramatik och skönhet, objektiva studier och mänsklig fascination, opererar Andersson i sin konst. Metodiskt tecknar och fotograferar hon modellen av ett isberg, bara för att låta dess konstruktion lösas upp i ett intrikat spel av linjer, former och ljus.

Men det är inte förrän jag kommer ner i källaren som allt faller på plats. Här hörs inspelningen från Antarktis då världens största isberg bröt sig loss. De ursprungligen lågfrekventa signalerna har registrerats med seismografisk utrustning och sedan översatts till hörbara ljud. Nu råmar och gnisslar isen i en vidunderlig klagosång, där tyst molande toner blandas med knarrningar och skrik.

På kontoret visar samtidigt Lena Johansson, nyligen utexaminerad från Malmö konsthögskola, prov på sitt förtätade måleri.

Förlagorna till sina motiv hämtar hon ur tidningar och magasin, ofta från reklamens iscensatta värld. Men filtrerade genom hennes pensel händer det något avgörande med de fotografier som hon har valt. Kanske har det att göra med hur deras anonyma karaktär kolliderar med det helt privata i hennes blick.

I vilket fall har hennes hyperrealistiska bilder en intimitet och laddning som för mig gör dem omöjliga att förbise.

CAROLINA SÖDERHOLM

konstvetare och kritiker