Levande myller och döda blickar

Det händer vansinnigt mycket på Neon Gallery just nu. Flera arkitekturprojekt, två konstutställningar och klubb var tredje helg.

Någonstans mellan arkitektur och konst ligger det stora projektet ”Hunstad”, som handlar om nytänkande kring stugbyn. Visionen är att sjutton hus ska uppföras på asfaltplanen bakom galleriet och fungera som en plattform för sociala, tekniska och konstnärliga experiment.

Utställningen konkretiserar det spännande, men rätt svårgreppade projektet så gott det går. Inne i galleriet finns modeller och ritningar av husen, samt beskrivningar av vilka olika funktioner de skulle kunna ha i ett eventuellt samhälle. Och utanför, på asfaltplanen finns byn uppritad som i Lars von Triers ”Dogville”.

I galleriet finns också två väggmålningar av Ollio, Ekta och Rehn – signaturer som förmodligen är mer bekanta i graffitivärlden. Den ena är ett myller av färger, former och detaljer, och hålls samman av återkommande element som höghus och träd. Man skulle kunna se den som ett porträtt av just Neon Gallery, där storstadens kulturliv och rörelser möter den vajande rapsen på landet.

Den andra målningen finns i konsertlokalen och är betydligt stramare och mer genomarbetad. Här verkar konstnärerna ha kommit överens om ett gemensamt uttryck istället för att köra var sitt race.

Den konstnärliga höjdpunkten är Gert Germeraads utställning ”Depicting Criminals” som visas i silon. Ur den dunkla och lätt obehagliga belysningen träder ett antal byster av målad lera fram till suggestiva toner av Gloria Coates. Det handlar om bilden av den kriminelle. Som duellanter står två representanter för olika nästyper mot varandra i varsin ände av lokalen: den krokiga, och den höga, breda... Bredvid Al Capone sticker knarkkungen Pablo Escobar fram huvudet med ett flin, iförd Hawaiiskjorta.

Förlagorna till skulpturerna av två polska lantarbetare som greps för ”arbetsflykt” 1940 och -41 är hämtade ur Gestapos identifikationsregister. Tröttheten i männens blickar är mycket påtaglig och Gestapo tolkade den förmodligen som ”slösinthet”. I själva verket är det förstås snarare sorg som avspeglar sig i männens ögon.

Men det finns också något annat i dem – något som vi i eftervärlden inte får bagatellisera, nämligen den livsfarliga likgiltigheten inför det tyranniska system som slagit dem i bojor.

TOR BILLGREN

kritiker