Allting står på spel hos Per Kirkeby

Inne i Louisianas utställningssalar möter jorden sin undergång. Jag skulle ha kunnat föreställa mig att den var skrämmande och storslagen – men inte så vacker.

Per Kirkebys väldiga målning ”Weltuntergang” får inte bara färgerna att vibrera. Hela landskapet häver sig och störtar samman, en syndaflod av djupblått, grönt och glödande ockra. Som målning betraktad är den mer än magnifik.

Exakt på vilket sätt har jag svårt att beskriva. Precis som merparten av hans måleri befinner den sig bortom den logiska definitionens gräns. Delvis beror det på skalan, de monumentala dukarna fyller rummen från golv till tak. Det gör det svårt att iaktta dem med analytisk distans. Desto bättre, anser konstnären, som i en egen text påpekat att bäst närmar man sig dem subjektivt, sinnligt och helt okontrollerat. Men det handlar också om något mer, känslan av att allting står på spel, långt mer än komposition, balans och teknik.

Det är också vad Louisianas chef, tillika Kirkebyexpert, Poul Erik Tøjner bestämt sig för att gå till botten med. Han vill göra upp med den gängse föreställningen om den sjuttioårsjubilerande målaren som en halvabstrakt expressionist i den amerikanska efterkrigstidens tradition, uppslukad av färg- och formproblem – låt vara med avgjord dragning mot natur- och landskapsmåleri.

Därför denna imponerande utställning av mästerverk ur Kirkebys omfattande produktion, med tyngdpunkt på 1980-, 90- och 2000-talens maffiga bildsviter. Därför denna uttalade strävan att blottlägga de skikt av berättelser, myter och existentiella tillstånd som Tøjner menar att Kirkebys måleri bottnar i.

Själv karaktäriserar sig konstnären som ”romantisk och aristokratisk” i boken ”Billedforklaringar” från 1968, varefter han tillägger: ”min konst handlar om konst”. Nåväl, det är möjligt att den gjorde det då, under sent 1960-tal. I sina masonitmålningar från perioden blandar han popkulturella referenser med klichéartade symboler och ett bildspråk hämtat från reklamens, seriemagasinens och hötorgskonstens värld, allt nedkokat till ett spretigt och högst personligt uttryck.

Men det är inte denna originella – i mina ögon verkligt fascinerande – epok, exponerad i sin helhet på Louisiana år 2002, som under hösten står i fokus. Ett blygsamt halvdussin verk hänger dock i ett hörn av utställningen, och det räcker för att se att det redan då, i de lekfulla experimenten med lackfärg och masonit, fanns en oroande disharmoni.

Utvecklingen understryks av serien ”blackboards” eller ”samtalspartners”, som konstnären kallar sina svarta tavlor, precis som i skolrummet lämpade för att pröva en idé, bearbeta eller förkasta den för att börja om på nytt. Utsuddade linjer och överritade former vittnar om ett bildspråk och en tankeprocess i ständig rörelse.

För Poul Erik Tøjner har rätt i sin tes om Kirkeby som en starkt existentiell konstnär, djupt förankrad i vår natur- och kulturhistoria. Att han dessutom argumenterar för sin tolkning med en rad briljanta verkkommentarer gör inte saken sämre. Skickligt öppnar han fler ingångar till de dynamiska, krackelerade och framför allt våldsamt sköna färgsymfonier som Kirkeby gång på gång målar fram.

Nu ser även jag kopplingen till bysantinska ikoner och renässansens mästare, till golgatalandskapet och korsets symbolik i träets illusionsmålade ådringar. Som en återkommande prägling skymtar konstnärens geologiska intresse, hans grönländska expeditioner, inträngandet i själva berggrundens och jordens liksom konstens och historiens täta skikt. Det är en stark upplevelse som får mig att betrakta Kirkeby med förnyad respekt (jag måste erkänna att hans tegelmonument, i motsats till hans bronsskulpturer, aldrig tillhört mina favoriter).

Däremot är jag tveksam till den framträdande placering som Tøjner gett den tv-film som, byggd på samtal mellan honom själv och konstnären, dyker upp i inledningen till varje nytt utställningsavsnitt. Visst är det intressant att höra konstnärens syn på sitt arbete, men själva målningarna riskerar att reduceras till pedagogiska åskådningsexempel.

Hellre än att lyssna på Kirkebys utläggningar tänker jag på hans ord: den egna sinnliga upplevelsen som vägen in i hans måleri. Då konfronteras jag också med den egenskap som berättigar Kirkebys position som Danmarks, kanske rentav Nordens, största nu levande målare: förmågan att gestalta naturens och livets otämjda kraft.

CAROLINA SÖDERHOLM

konstvetare och kritiker