Postsovjetiska ögonblicksbilder

Utställningen ”Efter Eisenstein” på Lunds konsthall är vältajmad, om än inte enbart i positiv bemärkelse. Medan konflikten i Georgien och Sydossetien riktar världens uppmärksamhet mot Ryssland och det forna Sovjetimperiets territorium är det just detta område som står i fokus också här.

Fyra filmskapare och konstnärer utforskar det tidigare östblockets historiska och politiska arv liksom dagens samhälle och kulturliv. Det låter kanske tungt – och är det delvis också – men framför allt är det bra, riktigt bra. Om min sinnesstämning drastiskt pendlar mellan plågsamma insikter, ljuv romantik och komisk fars speglar den också utställningens sammansatta karaktär.

Det är mot Sergej Eisensteins (1898–1948) verk som curatorerna Anders Kreuger och Åsa Nacking kronologiskt och ideologiskt tar spjärn. I sina epokgörande filmer utvecklade han ett nyskapande bildspråk grundat på montagets metod, där visuellt starka bildscener ställs mot varandra i ett dialektiskt spel. Med filmer som ”Pansarkryssaren Potjomkin” (1925) blev han det tidiga Sovjetunionens främste regissör. För senare generationer filmskapare har han varit en oundviklig förebild att inspireras av eller revoltera mot – i vilket fall nödvändig att förhålla sig till.

Det gör Odessabaserade Kira Muratova (född 1934 i Rumänien) i sina filmer, som på ett teatraliskt och egensinnigt sätt skildrar vardagen från ett ofta kvinnligt perspektiv. Som Anders Kreuger påpekar i den läsvärda katalogen är filmerna inte så mycket antisovjetiska som ickesovjetiska, då de i motsats till Eisensteins filmer visar livet och samhället utan ideologiskt raster – ett under 1960- och 70-talen nästan än mer subversivt förhållningssätt.

Tyvärr visas varken Eisensteins eller Muratovas filmer på konsthallen, vilket jag tycker är en brist med tanke på deras bärande betydelse för utställningens idé. Istället ingår de i ett ambitiöst program på närliggande biografen Kino, men den direkta återkopplingen till utställningens övriga konstnärer går dessvärre förlorad.

Nu fylls i och för sig konsthallen mycket väl av ryska Olga Tjernysjova (född 1962) och ukrainske Boris Michailov (född 1938). Olämpligförklarad som konstnär och fotograf tvingades Michailov länge fotografera sina snapshots från Charkovs gatu- och vardagsliv i smyg. År 2000 belönades han med Hasselbladspriset för sina både brutalt sorgliga och burleska bildflöden, vilka står i skarp kontrast till Eisensteins teorier om den enskilda bildens laddning.

”I skymningen” (1993) är den svit som berör mig djupast, där han i medvetet hårt åtgångna svartvita fotografier på ett förödande sätt skildrar individens utsatthet under perestrojkatidens nedmontering av Sovjetkommunismen.

För mig utgör dock Olga Tjernysjovas bildsviter och videoverk utställningens höjdpunkt. I hennes skildringar av Moskvatunnelbanans tålmodiga observatörer, illegala gästarbetare och muntra ångbåtsresenärer finns en insisterande, på en gång drömsk och krasst vardaglig närvaro.

Trots sin odramatiska form ger de en visuellt och socialt fängslande inblick i människors liv i dagens Ryssland. Det är ett angeläget arbete där den lågmälda, humanistiska framtoningen visar hur mycket som hänt efter Sovjettidens socialrealism och Eisenstein.

CAROLINA SÖDERHOLM

konstvetare och kritiker