Jämngamla sökare från två tidsåldrar

Konst.

David Goldblatt: Intersections Intersected. T.o.m. 10 maj.

Sune Jonsson: Och tiden blir ett förunderligt ting. T.o.m. 22 mars. Malmö Konsthall.

Styva tyger i alla möjliga sorters blommiga, randiga och rutiga material, en sträv vaxduk på köksbordet, en uråldrig psalmbok med vältummade läderinbundna pärmar, slitna träbänkar i en skolsal, den grova huden på en gammal hand som arbetat långt ifrån vår tids manikyr och mjukgöringskrämer. En hand väl förtrogen med höstens fallfrukter, vinterns snöskovel, vårens nyplöjda mylla och den kittlande känslan i handflatan från sommarens grönskande sädesfält. Den nyligen avlidne fotografen och fältetnologen Sune Jonsson sätter igång minnesprocesser i fingertopparna.

I hans bilder är det individen – ordinär eller excentrisk – som står i centrum, men liksom i Edward Steichens utställning ”Family of Man” på femtiotalet och Walker Evans eller Dorothea Langes fotografier från USA:s Dust Bowl under trettiotalets depression, skildras människan som en social varelse, omgiven av platsspecifika detaljer.

Dagens urbana Sverige är inte många generationer från bondesamhällets mönstrade tapeter, broderier, folkmusik och stilla naturomgivningar. Att möta Jonssons bilder från femtio- och sextiotalet är lite som att hitta ett bortglömt gammalt familjealbum där amatörestetiken har ersatts med en konstnärs känsla för komposition och urval.

För den som har det allra minsta intresse av dokumentärfotografi är det faktiskt snudd på brottsligt att missa konsthallens bidrag till den skånska fotobiennalen Fotografi i Fokus i år. Samtidigt som Jonsson uppmärksammas i den mindre utställningen ”Och tiden blir ett förunderligt ting” fyller David Goldblatts bilder från Sydafrika före och efter apart- heidregimens fall större delen av lokalen.

Den vite sydafrikanen Goldblatt är liksom Jonsson en Hasselbladspristagare född 1930. Han beskriver sig själv som en ”olegitimerad självutnämnd kritisk samhällsobservatör” och liknar sin fotografiska verksamhet vid en ”klåda”. I Goldblatts hemstad Johannesburg kliar det ofta. Under apartheideran använde sig Goldblatt av svartvit film, dels på grund av färgfilmens tekniska begränsningar, men också för att den svartvita estetiken tycktes lämpa sig bättre för de orättvisa ideologiska strukturer som hans bilder belyser. Eftersom han fotograferat i färg sedan de fria valen 1994 skiljer sig hans senare produktion markant från de äldre bilderna. I centrum för utställningen, som kommer till Malmö från Serralves-museet i Porto, står ”Intersections Intersected”, en serie bildpar där konstnären valt att kontrastera ett färgfoto med ett verk från den svartvita tidsperioden. En svart pojke med allvarlig uppsyn och handen lyft i salut står på ett ödsligt fält framför fyra nygrävda gravhögar: gravplatsen för The Cradock Four, de anti-rasistiska aktivister som mördades av säkerhetspolisen 1985.

Tjugo år senare ser vi samma karga dallandskap i färg men gravarna har utsmyckats med högtidliga stenar och omgärdas av ett stängsel med ett stort plakat från Sydafrikas Heritage Resources Agency. Framför inhägnaden, ovanpå en annan gravsten, ligger dock kors från äldre minnesmärken i en olustig skräphög. Enkelt och utan dramatiska gester presenterar Goldblatts bildpar Sydafrikas historia som ett oläkt sår vars ärr aldrig helt kommer att försvinna.

Endast ett litet urval från ”Intersections Intersected”-projektet får plats eftersom utställningen även inkluderar fotografier från andra serier. Just de centrala bildparen hade vunnit på att hängas med större utrymme på väggarna. Goldblatts storslagenhet i kombination med Sydafrikas episkt tragiska historia gör att Jonsson tyvärr förminskas lite grann genom att visas i rummet intill. Trots intressanta beröringspunkter inkräktar alltså de två utställningarna på varandra. När Goldblatt på ett genialt sätt dokumenterar hur aidsepidemin blivit en del av den sydafrikanska vardagen känns bilderna akut relevanta här och nu, medan den lågmälda kraften i Jonssons bilder tycks förblekna och försvinna in i historien genom jämförelsen.

Ingrid Stigsdotter

konst- och filmkritiker