Mannen, myten och surrealismen

Konst. Max Ernst: Dröm och revolution. Louisiana, t o m 1 juni.

Vårens stora satsning på Louisiana är en klassikerutställning av magnifika mått. Den samlade effekten av nära tvåhundra Max Ernst-verk får mina sinnen att svirra och svindla. Här är de allihop: de förtrollade skogarna, kvinnan med de hundra huvudena och konstnärens mytiska alter ego, fågelvarelsen Loplop, så märkvärdigt lik honom själv med sin skarpa blick och spetsiga näbb. Men också mörka tecken på en civilisation i undergång, mitt bland alienliknande sagodjur, psykedeliska fantasy-landskap och indiankultur. Det är en fullödig presentation som kastar mig djupt in i den tyske surrealistens bildvärld i all dess vidunderlighet.

”Dröm och revolution” lyder utställningens underrubrik, ett löfte som Ernst konstnärliga praktik uppfyller med råge. I hans skapande går utforskandet av drömmens värld hand i hand med ett konsekvent förkastande av såväl det etablerade samhällets som konstens ideal och traditioner. Tyngdpunkten ligger dock varken på erotik eller politik, två annars dominanta teman inom den surrealistiska rörelsen. Snarare utgör han med sina nyskapande collage och halvautomatiska tekniker en intellektuell och visuell provokatör vars bilder, med museichefen Poul Erik Tøjners ord, inte bara går in i underlivet utan också hjärnbalken.

Det är en kommentar med tydlig anspelning på det mottagande som Ernsts danska kollegor på 1930-talet fick för sina så kallat ”pornografiska” motiv av en moraliskt indignerad samtid. Därmed inte sagt att Max Ernst själv var okontroversiell. Rastlöst rörde han sig från Tyskland och det tidiga 1910-talets kubism, futurism och expressionism till revoltlysten dadaism och 1920- och 30-talens experimentella surrealism i André Bretons Pariskrets, för att senare figurera som avskräckande exempel på nazisternas utställning ”Entartete kunst”. Driven i amerikansk exil under andra världskriget fick han sitt breda genombrott först då han återvände till Europa i mitten av 1950-talet, fram till dess skarpt kritiserad för sina många skiftande stilar.

Men det är just hans ständiga brott och omprövningar av motiv och tekniker som gör Louisianas annars rätt konventionellt och kronologiskt upplagda utställning så fängslande. Max Ernsts sällskap tillåter ingen tankspridd dödtid, och jag misstänker att detsamma gällde honom själv personligen. Fyra hustrur hann han med under sitt händelserika liv (1891–1976), däribland den amerikanska konstsamlaren Peggy Guggenheim och konstnären Dorothea Tanning. Tillsammans med en av hans tidigare kärestor, den brittiska målaren Leonora Carrington, belyser hans livs stora kärlek, Tanning, ett angeläget perspektiv: de kvinnliga surrealisternas styvmoderliga behandling och ambivalenta position.

Ernst-utställningen, som producerats i samarbete med Moderna museet i Stockholm där den visades under hösten, utgör för Louisiana en efterlängtad uppföljare på tidigare satsningar på surrealister som Brassaï och Magritte. Tajmningen är också perfekt: de danska konstinstitutionerna tycks kollektivt ha drabbats av en veritabel surrealistfeber. Medan Arken i höstas satte dansk surrealism i en internationell kontext, tar de i oktober ett bredare grepp om rörelsen i mastodontutställningen ”Surrealism and beyond”. Samtidigt lyfter Statens Museum for kunst under våren fram den danska surrealismens frontfigur, Wilhelm Freddie.

Konstriktningen är med andra ord hett stoff just nu, synlig även genom sina influenser på dagens konstnärer, däribland svenske målaren Jens Fänge. Men vad jag saknar i sammanhanget är ett mer problematiserande grepp, som går bortom den slentrianmässiga hyllningen av de stora manliga ”genierna”, och kritiskt analyserar surrealismens till allt och intet förpliktigande ledord där just begrepp som dröm, revolution, kvinnan och det undermedvetna spelar en central roll. Hur påverkade rörelsens delvis sexistiska idéstoff sina kvinnliga konstnärers praktik? Det är med stigande otålighet jag väntar på att få se Carrington, Tanning, Oppenheim och Maar ta plats i salarna, inte som inspirerande följeslagare på svartvita fotografier, utan som skapande subjekt i egen rätt.

Carolina Söderholm

konstvetare och kritiker