Nära döden

Dödskalle och palmer av simpla träskivor pryder ingången till Liljevalchs konsthall. Jag går igenom porten till pojkgrottan, den är besvärjande men varken snygg eller sofistikerad. Jag förstår inte, Håfström ska för fjärde gången ställa ut på Venedigbiennalen.

Jan Håfström har genom livet blivit kletig av epitet: insidern, outsidern, kappvändaren, pojken, nestorn och nomaden. Han har målat av tecknade serier, målat av andras målningar, skrivit om andras konst, grävt Earth Art-diken, varit abstrakt och minimalistisk. Vi pratar om det vi har gemensamt, om att vara konstnär och kritiker. Han: gör man mer än en sak i Sverige så blir folk nervösa.

Nu ställer Håfström ut sina senaste verk. Mr Walker, Fantomens stadsförklädnad, rusar fram, slår folk på käften och spårar med hunden Devil. Han stirrar med blinda solglasögon och finns överallt. Egentligen är Jan Håfström inte intresserad av Fantomen utan av ondska, och det känns som en lättnad.

Den demoniske Kurtz i romanen ”Mörkrets hjärta” har precis som Fantomen placerat sig i Afrikas djungel och spetsat huvuden på pålar. Marlow som söker upp Kurtz ser skallarna som en gräns mellan förnuft och vanvett men gränsen går inte ute i bushen utan inne i själen. Marlow sugs till Kurtz på sin inverterade bildningsresa och Jan Håfström dras till bilder av våld. Varför skäms jag då för att ”Mörkrets hjärta” är min favoritbok? I ett rum hänger Håfströms barnteckningar, pangpang, och på golvet ett ishav av krossat porslin. Som barn hade jag inga problem med ond bråd död på pappret men världen skulle gå sönder om mamma krossade en tallrik.

Genom några salar väller ”Den eviga återkomsten”, ett eruptivt pussel av åttiosex bitar. Folk dör till höger och vänster, en femtiotalsvamp torkar disk medan lemlästade, ofarligt oblodiga bitar yr kring henne. En annan konstnär, Christian Boltanski, har vigt hela sitt konstnärskap åt ett ämne: döden. När jag ser hans verk, och Håfströms, undrar jag varför jag arbetar med andra ämnen. Vad kan vara starkare?

Håfströms referenser är ofta romantiska, Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich, men han är en torr magiker som sysslar med bortvänd sensualism. Lättheten i tanken kontrasteras mot materialets tröghet, mot sträva brädor och dammig färg. I collaget ”Diana Palmers extas” citeras Cézannes kära äpplen liksom koncentrationslägerfångar och den evinnerligt disktorkande kvinnan. Legeringen är vämjelig och jag lockas av dess fasa, av gröna ansikten och solnedgångsblod! Det här är inte klassisk skönhet utan något långt viktigare: en trovärdig berättelse om det mänskliga och omänskliga.

Dödskallen hänger om Jan Håfströms hals. Det är ett memento mori, säger han, och tar på smycket. Jag springer ut ur konsthallen, jag är inte rädd, har inte bråttom, ändå kutar jag för livet med slängande kappa, själv och utan sammanhang, precis som Mr Walker. Jag springer till bussen, den har rundad front och två lyktor, den är en stor dödskalle.

Magdalena Dziurlikowska, konstnär och kritiker