Bunkerromantik

År 2000 lades Kustartilleriet ned. I överdriven nit att dels försköna kusterna genom att rensa bort anläggningarna, dels göra snabba pengar på de skärgårdstomter som därigenom frigörs, håller viktiga historiska arv på att försvinna längs kusterna.

Jag har sett helt vansinniga ”återställningar” av sådan skärgårdsmiljö, som går ut på att man knackar bort bunkrarna och fyller hålen med sylvass sprängsten. Det om något fördärvar områdena och gör dem obeträdbara för alla som inte har militärkängor.

Betongen längs kusterna är inte bara en viktig del av Sveriges historia, utan har också blivit en självklar del av kulturlandskapet. Det är det kritikerna av Antony Gormleys och David Chipperfields beryktade torn i Kivik Art Centre inte begriper när de tar sig för pannan och yrkar på omedelbar rivning.

I Neon Gallerys beckmörka silo visas ett annat verk som knyter an till den förhatliga betongen. På de skrovliga väggarna projiceras ritningar av bunkrar tillsammans med fragment av orderlistor, rekvisitioner, ­telegrafmeddelanden och annan militär formalia. Det suggestiva ljudspåret brummar som av transformatorer, det viner och visslar av bunkerns blodomlopp och nervsystem. Tristessen, beredskapsspänningen och rädslan från det förflutna bubblar upp och de torra texterna tycks omvandlas till ömhetstörstande klotter från isolerade soldater.

Silons enastående akustik inbjuder till högläsning av de projicerade textfragmenten, och jag har aldrig känt mig så integrerad i ett konstverk som när jag står där i mörkret och låter rösten fylla rummet.

Utöver de estetiska och akustiska aspek­terna, inbjuder verket till reflektioner kring Sveriges ”neutralitet” under bunkrarnas tidevarv. Det är nämligen tyska bunkrar ur den så kallade atlantvallen som avbildas. Och därifrån är det lätt att låta tanken tangera även dagens försvarspolitik: svenska kustkorvetter bekämpar pirater i Adenviken, samtidigt som ett lastfartyg kapas mellan Öland och Gotland  …

Tor Billgren, journalist och konstkritiker.