Allt för att synas

Innan jag besökte Niels Bondes utställning visste jag inte vad ”happy slapping” var. Men jag hade hört talas om fenomenet: att med mobilkamera filma en misshandel på plats, för att sprida filmen via mobiltelefon eller internet.

På Ystads konstmuseum konfronteras jag med bilderna av några av dess offer och utövare. Som den sextonårige pojken från Ålborg som filmade sig själv när han misshandlade en förbipasserande man till döds och sedan släpade in honom i lyktstolpens ljuscirkel för att få en bättre bild av den döende. Filmen skickade han till en stor krets vänner. Bara en ringde polisen. Allt detta läser jag i utställningens textmaterial som jag med växande obehag tar del av.

Metodiskt undersöker Bonde hur begäret efter uppmärksamhet driver människor att ta till allt mer extrema metoder, där våld eller sex blir centrala redskap för iscensättningen av jaget. Men vad som blir tydligt i Bondes presentation är hur handlingarna i sig tycks vara av underordnad betydelse.

Snarare är det dokumentationen, eller estetiseringen av händelsen, och den mediala spridningen av densamma som spelar huvudrollen – vilket öppnar för en skrämmande likgiltighet. Och med internetsajter som Youtube är internationell ”berömmelse” bara en knapptryckning bort. Oavsett om det gäller Paris Hiltons troslösa skrev, pakistanska terrorister eller studenten Cho, som tog en paus i massakern på över 30 studenter vid amerikanska Virginia Tech för att färdigställa sitt mediepaket.

Det är en otäck och mycket stark utställning Bonde åstadkommit, som också visar det konstnärliga uttryckets kraft. Genom att omsorgsfullt förvandla det dokumentära bildmaterialet till måleri ger Bonde det en angelägenhet och skärpa som dess flitigt exponerade förlagor sedan länge förlorat.