Stark öppning

Konst

Astrid Svangren

”Vad jag minns ...”, t o m 14.3.

Luc Tuymans

”Mot dagen/Against the day”, t o m 25.4. Moderna museet Malmö.

Luc Tuymans måleri liknar lågmält småprat; om till exempel en stickad tröja, Big Brother, en person i trädgården, porr på nätet eller en kontorsinteriör. Den nästan monokroma färgskalan, oftast utan kadmiumfärger, bidrar till den förstrött svala tonen.

Men jag misstar mig. Bilderna öppnar sig lager för lager. Det blå skimrar härligt, lätta inslag av rött hettar till, när färgerna smyger mellan varma och kalla toner. Det är ett sinnligt klassiskt måleri, som står i ett dialektiskt förhållande till sina ämnen, ofta hämtade från digitala bildflöden. De ser realistiska ut, men det är bedrägligt, för inte sällan är den avbildade ”verkligheten” konstruerad på datorn.

Målningarna formar berättelser om blicken med ett hårt och genomskådande ljus: om att se ”världen” eller att bli övervakad av andra. En paranoid samtidsstruktur gör sig snart påmind, accentuerad av ”Sniper”, där vi genom prickskyttens sikte ser hur en soldat dödas, eller ”CCTV”, där tv-kameran följer en deltagare i Big Brother på toan, för att kulminera i ”Reflections”, en närbild av glasögon, där pupillen ser ut att krossas.

Det är en skimrande vacker, men bister, genomlysning av verklighetsbegreppet; ett bildlandskap där utopierna har upphört. Jag blir inte förvånad, då han i ”Sundown” sänder en hälsning till Caspar David Friedrich, som ju skapade ett dystopiskt mentalt landskap ur sina upplevelser i restaurationens Europa.

Astrid Svangren har ofta gestaltat figurer utsatta för andras blickar. Nu hejdar hon min väg in i utställningen med en genombruten skjutvägg. Genom ribborna syns målningarnas färgtända, tygböljande rum. Med en stor blank, röd akrylglasskiva i ryggen möter jag ett vitt transparent sjok, som sträcker sig upp över en mättad röd målning. Jag vrider huvudet och ser mina rörelser förvrängt reflekterade i en flamboyant målad akrylspegel. Svangren nöjer sig inte med att bilderna blir en del av rummet. Hon förvandlar stämningar till material. En av bilderna bär som en åtrådd kropp ett glimmande plastbylte tätt intill sig, medan mörka skuggor speglar mot reflexer och glittrigt rosa

Med intuitiv målmedvetenhet söker sig alla rörelser mot kärnan i ett intensivt tillstånd. Kanske är det sprunget ur rädsla, minnen, osäkerhet eller extatisk visshet? Det är ett samtal mellan konstnär och verk, där betraktaren släpps in och får finna sig i att i sin tur bli betraktad av målningarna; en balansakt mellan lockelse och skygghet, för när min blick blir för glupsk drar de sig tillbaka.

I ovisshetens rum gör Astrid Svangren sina skarpaste formuleringar.