Konsten att passa i alla kostymer

Från unga år visade sig Rod Stewart vara en distingerad uttolkare av andra musikers låtar. Redan på den lp han som okänd 23-åring spelade in med The Jeff Beck Group täckte han in en bred repertoar som utöver ett par blueslåtar som förknippas med Muddy Waters och Howlin’ Wolf också innefattade Bonnie Dobsons folkstandard ”Morning Dew” och ”Ol’ Man River” från Jerome Kerns musikal ”Teaterbåten”. På samma platta sjöng han den definitiva versionen av The Yardbirds då ganska färska hit ”Shapes of Things”. Innan han värvades av Jeff Beck hade han på en rad floppande singlar med olika konstellationer främst sjungit soul och R&B, men också bredast tänkbara pop.

Dessa låtar – möjligen med bomullsplockar­eposet ”Ol’ Man River” som undantag – är ändå exempel ur genrer som formade honom som fan och som ung sångare: soul, blues, rock’n’roll och folk. Hans karriär under de nästföljande tre decennierna vek sällan av från dessa idiom.

Låt vara att ljudidealen växlat, och ibland resulterat i flyktigt hypermodern pop som i efterhand ter sig ofrivilligt komisk eller åtminstone absurd, men ungdomsförälskelserna bestod. Disco? Hårdrock? Phillysoul? Syntpop? Axelvaddsrock? Alltsammans höll sig trots allt inom armlängds avstånd från den musik han gjorde sig ett namn med. Tryck på en knapp eller vrid på en ratt, och ”Maggie May” blir till ”Baby Jane”, ”Man of Constant Sorrow” blir ”Sailing”, ”I’d Rather Be Blind” blir ”My Heart Can’t Tell You No”.

Det riktigt stora brottet i hans karriär kom därför när han i början av 00-talet övertalades av skivbolagsmogulen Clive Davis att sjunga in amerikanska örhängen från 1930- och 40-talen. Albumet ”The Great American Songbook” från 2002 fick i rask takt tre nästan lika storsäljande uppföljare; en femte är på gång, berättar han. Dessa plattor har ett självmedvetet sofistikerat snitt, som Rod Stewart tidigare inte visat tecken på att imponeras av eller ens intressera sig för. En del åldrande byrackor kan uppenbarligen lära sig att sitta fint.

Vad är den största skillnaden mellan att tolka en evergreen som förknippas med Nat King Cole och, låt säga, en soulpoplåt av The Four Tops?
– Det sitter i fraseringen, den är helt annorlunda. I de här äldre klassikerna är det viktigare att vara precis, så visst kan man generalisera och säga att friheten är mindre. I det konkreta fallet med mina Songbookinspelningar så har jag inför varje tillfälle fått noterna och de färdiga arrange­mangen i handen. Därför har själva sången varit det enda jag haft att lattja med. Men vi har valt att hålla oss nära originalen, att försöka få till den tonen och atmosfären, säger Rod Stewart.

Vad krävs för att du ska fatta tillräckligt tycke och intresse för att vilja tolka en viss låt? Måste du begripa låtskrivarens avsikter, vad han hade i åtanke?
– Nej, hur skulle det överhuvudet taget vara möjligt? Jag är ingen tankeläsare. Det finns säkert låtar som jag helt missuppfattat, men det är ju en uppfattning det också.

– För mig kommer texten alltid först. Texten måste träffa mig, det måste finnas något där som jag kan uttrycka genom att ta låten i min mun. Men det kan vara helt olika typer av texter. Är den sofistikerad, och med en underfundig humor – fine. Men det får gärna vara en korkad text, bara den är underhållande. En del männi­skor gillar korkade låtar, och om jag kan ge dem en stunds avkoppling så är jag tillfreds med det. Det behöver inte vara ”The Times They Are A-Changin’”, det duger gott med ”Good Golly Miss Molly”. Jag är inte snobbig.

Du är ingen snobb? Aldrig varit?
– Skojar du? Då hade jag väl knappast spelat in ”Tonight’s the Night” eller ”Hot Legs”?

I början av din karriär verkade du åtminstone vara väldigt selektiv. Du spelade in flera låtar av Bob Dylan när du var i 25-årsåldern, men du valde sådant som ”Only A Hobo” och ”Mama You Been On My Mind” – inte ett enda av de välkända numren.
– Alltså, jag prövade allt. Jag var en okänd sångare, jag hade inte råd med lyxen att vara snobbig. Jag kämpade för att hitta något att sätta tänderna i, att skaffa mig en karriär som sångare.

I boken som följde med cd-boxen ”Storyteller” från 1989 kommenterade du alla låtar och skrev några väldigt nedlåtande ord om ”Love Touch” [”This is one of the silliest songs I’ve ever recorded/…/I can’t bring myself to sing it in concert”], som varit en hygglig hit tre år tidigare – ja, du inkluderade den förstås ändå. Finns det andra inspelningar som du i efterhand är obekväm med? I så fall – är de av en särskild typ?
– Det där var tjugo år sedan, min attityd är helt annorlunda nu. Jag har ändrat uppfattning om rätt mycket genom åren. ”Love Touch” är en bra låt i ”Good Golly Miss Molly”-facket, den är en del av min karriär och jag har inget emot att spela den när jag turnerar i sommar.

På tal om det – vad kommer du att spela i Malmö?
– Det blir ett utsnitt ur hela karriären, alla hitsen. Fast inte ”American Recordings”-låtarna, dem kör jag i andra sammanhang när det bara är de som står på repertoaren. Men jag har inte gett upp den delen av min karriär, det kommer ett femte album – inte leftovers, det blir enbart nya inspelningar.

Finns det låtar som du verkligen önskar hade blivit hits, men aldrig blev det? Som är oförtjänt ignorerade?
– Jag gjorde en version av Sam Cookes ”Soothe Me” till albumet ”A Spanner in the Works” som kom i mitten av 90-talet. Kanske borde jag ha gett den en ny chans, den hade passat perfekt för plattan ”The Soul Book” som jag gav ut nu i höstas.

Är det väsentligt för kommande val i karriären vilka låtar som slår? Hade ditt 1980-tal sett annorlunda ut om ”You Got a Nerve” från 1977 års ”Foot Loose and Fancy Free” blev en monsterhit … och ”Hot Legs”, från samma album, inte blev det?
– Det är meningslöst att spekulera i sådant. Vad hade hänt om Bob Dylan inte gett ut ”Tangled up in Blue”? Vad hade hänt om jag inte hade stått vid den där tågstationen i Twickenham när jag var arton och spelat munspel när Long John Baldry skulle ta tåget? Hade jag då aldrig blivit upptäckt? Hade jag fortfarande kämpat på som hobbymusiker idag? Hade jag slagit mig ner och gjort något helt annat? Eller hade min chans istället kommit veckan därpå? Vem vet? Vem bryr sig? Det som hänt har hänt.

Soundet och känslan på soloalbumen du gjorde för Mercury Records 1969–73 är enastående. Berätta: den här skarvlösa kombinationen av folk, soul, rock, gospel och blues … fanns det en arkitekt eller visionär superhjärna bakom den, eller var det till hundra procent en gruppinsats? Vem styrde? Fanns det någon bland er som insåg hur stor bedriften var?
– Arkitekt är knappast rätt ord. Vi famlade fortfarande, vi kämpade för att få till en hitsingel – även om hitsinglar inte var lika viktiga under den epoken som de blev lite senare. Vi spelade alla låtar vi kunde, valde och vräkte ur alla genrer vi hade lite koll på. Och oavsett vilken genre låtarna härstammade från så lät de på ett visst sätt när den här gruppen musiker tog sig an dem. Vi hade inte så mycket tid på oss, så vi testade allt som kom upp på bordet. Det fanns ingen tid för avvägningar; vi spelade och om inspelningen blev bra så gav vi ut den. Vi gjorde till och med Elvislåtar – det fanns ingen superhjärna, vi bara spelade.

Det har inte slagit mig tidigare, men på många vis agerade du ju precis som Elvis: plockade låtar och attribut ur en ”svart” kontext och en ”vit” kontext, verkade inte låtsas om att du iscensatte en kulturkrock, och så blev det något som lät nytt och ändå organiskt.
– Jag är skyldig Elvis enormt mycket. Hans sätt att trotsa rasbarriärerna var alldeles oerhört. Han försökte låta som en svart sångare och spelade låtar som han lärt sig från skivor insjungna av svarta artister, det var en verklig pionjärinsats. Före Elvis hade den här musiken katalogiserats som ”race records” och var inget som marknadsfördes inför en vit publik.

Du har själv jämförts väldigt mycket med Sam Cooke, soulpionjären – oftast med en smickrande underton. Är det enbart smickrande, eller kan det störa dig?
– Inspirationen är rätt uppenbar, han och Otis Redding var ju stilikoner. Men jag låter ju faktiskt inte som Sam Cooke, och det var rätt länge sedan folk brukade påtala likheterna. Antagligen handlar det om att Cooke och Redding hunnit influera så många att folk inte hör varifrån stilen ursprungligen kommer.

Är du lättad över att det aldrig blev någon come­back för ditt 70-talsband The Faces?
– Tanken är långt ifrån död och begraven. De tänker nog göra ett försök, men antagligen blir det utan mig. Det sorgliga är att det aldrig kan bli vad det en gång var; vi är andra människor idag än då, vi kan inte återskapa den kemi och det samspel vi en gång hade. Vi kan återskapa låtarna, vi kan spela dem som vi gjorde, men atmosfären blir inte densamma.

Hur är det med din egen turné – försöker du med den återskapa vad du åstadkommit genom åren? Eller är det lika lönlöst?
– Vi kan spela en massa fantastiska låtar som publiken kan anknyta till, som folk gillar. Folk har vuxit upp med de här låtarna, så det finns en enorm potential för nostalgi. Men självfallet blir det inte samma sak som då. Det kanske blir bättre än då, kanske inte – det enda vi vet är att det blir annorlunda.