Pernilla August är överväldigad. Hennes regidebut, långfilmen Svinalängorna,
har redan före premiären fått publikpriset i Venedig, Region Skånes
kulturpris och juryns specialpris på filmfestivalen i São Paolo.
Att filmen, som baseras på Susanna Alakoskis roman med samma namn, når en
världspublik tror Pernilla August handlar om dess allmängiltighet.
– Barn som far illa och lever i dysfunktionella familjer, det är en aktuell
problematik som finns överallt och aldrig verkar försvinna. Det, och att den
handlar om en vuxen persons uppgörelse med den egna barndomen.
– Det är en historia vi alla kan relatera till. Gud vad många historier det
finns med alkoholproblem och utsatta barn. Många jag mött säger: det här är
precis som min mamma. Det känns så viktigt att berätta. Jag har själv inte
alls levt den här historien men jag kan känna igen mig i unga Leenas
betraktande av världen.
Romanförlagan handlar om unga Leenas uppväxt i det nybyggda bostadsområdet
Fridhem i Ystad, med finska alkoholiserade arbetarklassföräldrar. I Pernilla
Augusts och Lolita Rays manus har Leena, som i filmen spelas av Noomi
Rapace, blivit vuxen. Tillsammans med sin make Johan (Ola Rapace) och sina
två döttrar återvänder hon till Ystad där modern ligger på sin dödsbädd.
Barndomen spelas upp i hennes inre – fyllefester, simtävlingar, hur hon fick
ta hand om sin lillebror Sakari.
Hur kom du på att du ville göra film av Alakoskis bok?
– Jag läste boken och blev så tagen av den här lilla tjejen, Leena. Hon gick
rakt in i mitt hjärta. Hennes kamp, hennes överlevnad. Samtidigt läste jag
att Drakfilm köpt rättigheterna till boken och dagen efter ringde Ralf
Karlsson och frågade.
Historien har en socialrealistisk, politisk underton. Är det medvetet?
– Jag har inte tänkt politiskt, men klass- och invandrarproblematiken som
kommer ur boken är politik. Mitt fokus har legat mer på det psykologiska
planet, det är mitt intresse och min arena. Det politiska ligger som en
matta under berättelsen.
Att regissera långfilm var mycket roligare än Pernilla August tänkt sig. Till
och med det hon trodde skulle bli jobbigt, klippningen och det tekniska. Hon
hade med sig ett tryggt team med personer hon arbetat med tidigare. Hennes
regissörsförebild och mentor i projektet har varit danske Per Fly.
Vad var det svåraste med regissörsarbetet?
– Att inte göra karikatyrer av finnarna, mamman och pappan. Det var som att
hoppa på isflak. Alla fallgroparna fanns där: finnarna, invandrare, alkohol.
Där fick jag stor hjälp av Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar mamman
och pappan. De försvarade sina rollfigurer.
Tehilla Blad gör en jätteprestation som unga Leena. Hur var det att
regissera barn?
– Jag var skraj för det i början. De här barnen är så kloka, vetgiriga och
har ett stort allvar i sig. Det blev som med vanliga skådisar. En
skådespelare behöver en trygg och varm miljö där man vågar slänga sig ut och
falla.
– Man måste bara vara extra försiktig med barnen. Nu är det så lyckligt att
alla barnen faktiskt är syskon. Det ger en ton av närhet.
Hur valde du Noomi Rapace?
– Jag tänkte först att hon var för ung. Men så såg jag henne när hon spelade
Medea på Dramaten – och där spelade hon mor. Noomi var klockren som Leena.
Kombinationen att hon går och bär på en bomb, samtidigt som hon är alldeles
mjuk. Som regissör måste man få henne att hålla i tyglarna och inte släppa
bomben förrän i sista scenen.
– Att Noomi och Ola har varit ett par hjälpte också. Det ligger en sorts
självklarhet över deras relation, sättet de tar i varandra och pratar. Olas
porträtt av Johan har glimten i ögat. Han är så oneurotisk. Ola skulle
faktiskt kunna bli en Hugh Grant-figur. Det var Ola från filmen Tillsammans
jag ville åt.
Jag gillar hur du gestaltar att Noomi glider över i gamla mönster när hon
kommer in i sitt barndomshem. Som att hon börjar dricka direkt ur kranen,
precis som hon gjorde som barn.
– Jag älskar sådana gentagelser. Det arbetade vi med i manuset. Och Leena hade
så lätt kunnat gå den vägen. Upprepa sin egen historia. Men hon kommer inte
att göra det. Hon kommer att få att ganska okej liv efter det här.
Har du någon egen favoritscen?
– När socialen kommer på besök, och så julen. Och slutet. När Noomi får släppa
sin bomb.
Vi träffas dagen efter galapremiären. När vi är klara ska Pernilla August åka
hem och sova. Vad som ska hända sedan vet hon inte.
– Jag längtar efter att spela själv faktiskt. Och regisserandet – det är som
om jag hela tiden letar omedvetet: är det här film? Det här? Men först ska
jag ta det lugnt ett tag.