Konsten att släppa en bomb

Pernilla August är överväldigad. Hennes regidebut, långfilmen Svinalängorna, har redan före premiären fått publikpriset i Venedig, Region Skånes kulturpris och juryns specialpris på filmfestivalen i São Paolo.

Att filmen, som baseras på Susanna Alakoskis roman med samma namn, når en världspublik tror Pernilla August handlar om dess allmängiltighet.

– Barn som far illa och lever i dysfunktionella familjer, det är en aktuell problematik som finns överallt och aldrig verkar försvinna. Det, och att den handlar om en vuxen persons uppgörelse med den egna barndomen.

– Det är en historia vi alla kan relatera till. Gud vad många historier det finns med alkoholproblem och utsatta barn. Många jag mött säger: det här är precis som min mamma. Det känns så viktigt att berätta. Jag har själv inte alls levt den här historien men jag kan känna igen mig i unga Leenas betraktande av världen.

Romanförlagan handlar om unga Leenas uppväxt i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad, med finska alkoholiserade arbetarklassföräldrar. I Pernilla Augusts och Lolita Rays manus har Leena, som i filmen spelas av Noomi Rapace, blivit vuxen. Tillsammans med sin make Johan (Ola Rapace) och sina två döttrar återvänder hon till Ystad där modern ligger på sin dödsbädd. Barndomen spelas upp i hennes inre – fyllefester, simtävlingar, hur hon fick ta hand om sin lillebror Sakari.

Hur kom du på att du ville göra film av Alakoskis bok?

– Jag läste boken och blev så tagen av den här lilla tjejen, Leena. Hon gick rakt in i mitt hjärta. Hennes kamp, hennes överlevnad. Samtidigt läste jag att Drakfilm köpt rättigheterna till boken och dagen efter ringde Ralf Karlsson och frågade.

Historien har en socialrealistisk, politisk underton. Är det medvetet?

– Jag har inte tänkt politiskt, men klass- och invandrarproblematiken som kommer ur boken är politik. Mitt fokus har legat mer på det psykologiska planet, det är mitt intresse och min arena. Det politiska ligger som en matta under berättelsen.

Att regissera långfilm var mycket roligare än Pernilla August tänkt sig. Till och med det hon trodde skulle bli jobbigt, klippningen och det tekniska. Hon hade med sig ett tryggt team med personer hon arbetat med tidigare. Hennes regissörsförebild och mentor i projektet har varit danske Per Fly.

Vad var det svåraste med regissörsarbetet?

– Att inte göra karikatyrer av finnarna, mamman och pappan. Det var som att hoppa på isflak. Alla fallgroparna fanns där: finnarna, invandrare, alkohol. Där fick jag stor hjälp av Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar mamman och pappan. De försvarade sina rollfigurer.

Tehilla Blad gör en jätteprestation som unga Leena. Hur var det att regissera barn?

– Jag var skraj för det i början. De här barnen är så kloka, vetgiriga och har ett stort allvar i sig. Det blev som med vanliga skådisar. En skådespelare behöver en trygg och varm miljö där man vågar slänga sig ut och falla.

– Man måste bara vara extra försiktig med barnen. Nu är det så lyckligt att alla barnen faktiskt är syskon. Det ger en ton av närhet.

Hur valde du Noomi Rapace?

– Jag tänkte först att hon var för ung. Men så såg jag henne när hon spelade Medea på Dramaten – och där spelade hon mor. Noomi var klockren som Leena. Kombinationen att hon går och bär på en bomb, samtidigt som hon är alldeles mjuk. Som regissör måste man få henne att hålla i tyglarna och inte släppa bomben förrän i sista scenen.

– Att Noomi och Ola har varit ett par hjälpte också. Det ligger en sorts självklarhet över deras relation, sättet de tar i varandra och pratar. Olas porträtt av Johan har glimten i ögat. Han är så oneurotisk. Ola skulle faktiskt kunna bli en Hugh Grant-figur. Det var Ola från filmen Tillsammans jag ville åt.

Jag gillar hur du gestaltar att Noomi glider över i gamla mönster när hon kommer in i sitt barndomshem. Som att hon börjar dricka direkt ur kranen, precis som hon gjorde som barn.

– Jag älskar sådana gentagelser. Det arbetade vi med i manuset. Och Leena hade så lätt kunnat gå den vägen. Upprepa sin egen historia. Men hon kommer inte att göra det. Hon kommer att få att ganska okej liv efter det här.

Har du någon egen favoritscen?

– När socialen kommer på besök, och så julen. Och slutet. När Noomi får släppa sin bomb.

Vi träffas dagen efter galapremiären. När vi är klara ska Pernilla August åka hem och sova. Vad som ska hända sedan vet hon inte.

– Jag längtar efter att spela själv faktiskt. Och regisserandet – det är som om jag hela tiden letar omedvetet: är det här film? Det här? Men först ska jag ta det lugnt ett tag.