Astrid Svangren möter mig i mörkret vid pendeltågsstationen i Valby utanför
Köpenhamn. Tre minuters promenad, sedan är vi i hennes ateljé. Där står den
spegelinstallation som snart ska fraktas till Malmö.
Speglarna är över två meter höga. En är klädd i plast, en i rött tyg och en
har bestrukits med svart färg. Installationen kommer att ta upp hela
utställningsrummet på museet.
– Jag jobbar med spegelns metafor. Speglar har en massa bottnar. Det är dig
själv du ser. Men bakom spegeln, vad finns det där? Spegeln kan ha ett djup
och när spegeln är beklädd är du skyddad från den.
– Verken handlar mycket om identitet och kläder och jag är intresserad av
olika material mot varandra. Jag jobbar mycket med lager och skikt. Här,
till exempel, är en dräkt som går ut över golvet, framför spegeln. Det
handlar både om beklädnad som ritual och om att skapa en sårbarhet i
rummet. Det handlar om skydd och upprepning. När du tittar på någon – vad
finns det bakom ytan?
Astrid Svangren tog examen på Malmö konsthögskola 1998. Redan då jobbade hon
med både figurativ teckning och måleri. Två typer av konst, som båda har
blivit hennes kännemärke. Teckningarna föreställde ofta flickor med
klassiskt feminina attribut.
– Men jag vill inte hamna i facket ”flickkonst” och ”Barbiekonst”. Det blir
tyvärr ofta så – precis som när jag får frågor om konstverket i rosa
bubbelplast, det som var med på Ystads konstmuseum i fjor. Jag gör inte
sockersöta målningar om flickor. Bilderna handlar om något större, på ett
själsligt plan. De handlar om att vara människa.
Du har målat figurativt sedan du gick på konsthögskolan. Vad tänker du om
debatten kring den figurativa konsten?
– Speciellt i början av min karriär fick jag ofta försvara att jag målade –
även om jag aldrig har målat traditionellt på duk. Men när jag undervisade
på Malmö konsthögskola förra hösten såg jag en tydlig måleritrend som inte
fanns när jag gick där. Att jobba med figurativt måleri är lika krävande som
allt annat, och det finns dåligt måleri i alla genrer. Figurativt måleri kan
vara fantastiskt. Men när det går trend i något kommer det fram mycket skräp.
Använder du dig fortfarande av det figurativa?
– Jag jobbar med det som passar för tillfället i det jag vill få sagt. När jag
började med utställningen tecknade jag till en början men resultatet blev
det här.
Bland penslar, anteckningsböcker och färgburkar på betonggolvet i ateljén
ligger ”Glitterscenen”, Monika Fagerholms senaste roman.
– Jag inspireras mycket av Monika Fagerholm. Hon är en superförfattare med ett
intressant språk. Jag läser jättemycket och skriver mycket själv, om mina
verk. Det är ett skissmaterial för mig. Det blir ännu ett skikt av material,
fast med ord.
Går du alltid omkring med en skrivbok i väskan?
– Ja, jag har den alltid med mig. Precis som poesi är konst ett sätt för mig
att visualisera något som är svårt att förstå.
Astrid Svangrens utställningstitlar är ofta flera meningar långa. Hon räcker
fram en svart anteckningsbok som är full av utställningsanteckningar, där
jag kan läsa namnet på den nya:
Vad jag minns
att jag var varm av rädsla
en tunn väv
babbel och en vit krage
Ett upprätthållande av ett tillstånd
och allt det jag inte kunde se
Det är ganska svårt att få tag på konstnärsateljéer Köpenhamn men Astrid
Svangren har lyckats få ett rum i ett ateljékollektiv, en halvtimmes
promenad från lägenheten i Frederiksberg. Där bor hon sedan två år med sin
dotter. Dessförinnan bodde hon sex år i Berlin. Ännu längre tillbaka bodde
hon åtta år i Malmö.
Vilken stad tycker du mest om?
– Jag älskade Berlin – men det är för slö stämning där. Och alla flyttade
till Berlin till slut, och det var inte lika roligt att bo där längre. Jag
gillar stora städer där det är högt i tak och det finns museer,
kulturutbud och roliga affärer att titta i. Köpenhamn känns
internationellt. Jag har många bra kompisar i Malmö – men allt har sin tid
och man ska inte återvända.