Stockholm. Ni må ha levt under en sten, men rimligen kan ni inte ha missat vad
som hände en helt vanlig januarikväll på Liljeholmsbron i Stockholm i
vintras:
Den 35-åriga Konstfackstudenten Anna Odell låtsades att hon tänkte ta sitt
liv. Förbipasserande tog hand om henne, fick iväg henne till psykakuten, där
hon fortsatte att låtsas. Psykotisk? Självmordsbenägen? Onormal eller
alldeles vanlig?
Anna Odell har inte velat svara. Men i DN berättar hon nu att projektet var en
noga planerad, och dokumenterad, upprepning av en verklig händelse.
För tretton år sedan stod hon och balanserade på broräcket, allvarligt
deprimerad, på riktigt. I den verkligheten blev hon också stoppad, förd till
S:t Görans akut och lagd i spännbälte.
Nu när hon är frisk och stark ville hon helt enkelt visa hur det kan gå till i
vården, förklarar Anna Odell.
Inför utställningen är hon stressad. Alla rycker i henne. Mycket är kvar att
göra.
– Jag hinner inte ens tänka. Jag är rädd att jag ska stå där och svamla för
att jag inte har hunnit sova tillräckligt, säger Anna Odell när vi träffar
henne i ungefär tre minuter i Konstfacks entré.
Hon har Alberto Herskovits i hälarna. Han gör en dokumentärfilm om henne, och
kameran följer henne då hon tar emot en besökare som ska hjälpa henne med
verket. Besökaren är Johan Cullberg, 75-årig psykiater och författare. Johan
Cullberg är känd för sin inblandning i det banbrytande Nackaprojektet, som
på sjuttiotalet reformerade och öppnade svensk psykvård.
Högskolan Konstfack har funnits sedan 1844. De senaste sex åren vid
Telefonplan i Stockholm, i LM Ericssons gamla telefonfabrik. Här finns nu en
helt fantastisk institution för en aspirerande konstnär: 22 000 kvadratmeter
med verkstäder, utställningshallar, landets kanske största konstbibliotek
och till och med en egen glasblåsningshytta. Den är ett energimonster,
alltid påslagen. Det tar två veckor för den att nå tillräcklig värme.
Konstfack har ett reservaggregat, för att den inte ska svalna vid eventuella
strömavbrott.
Här ska de alltså samsas – 200 lärare, 900 elever, och en lång rad
utbildningsvarianter. Lika många skönhetsideal och politiska idéer.
Rektor Ivar Björkman, 49, tar emot i sitt rum i gassande sol. Det är 25 grader
varmt där inne. På väggen: Hyun-Jin Kwaks fotokonstverk ”March”. På golvet:
Vico Magistrettis soffor med namnet ”Belt”. På bordet en liten speldosa av
modellen cylinder med piggar. Den spelar temat ur ”Love story”.
Ivar Björkman är en eftersökt man. För det har inte bara varit Anna
Odell-debatten och frågan om vilka friheter en konstnär får ta sig. Det är
också NUG, eller Magnus Gustafsson som han heter, som har förstört en
tunnelbanevagn med sprejfärg. Det är också Magdalena Nordin, som fått sitt
verk underkänt i juridisk mening på grund av upphovsrättsintrång. Hon kommer
nu att ställa ut något helt annat.
En del personer tycker att Ivar Björkman måste avgå på grund av allt det här.
Han verkar inte så bekymrad av det.
– Sådant rinner av. Jag kan ju inte hålla på och blanda ihop min yrkesroll som
rektor med mig själv som privatperson, säger han.
Jättelätt. Men Ivar Björkman tycks mena allvar – han har just accepterat ett
förlängt förordnande. Efter sex år som rektor blir det nu minst tre till.
– Det har varit en lång vår. Mediestormarna kring de här sakerna kostar ju
energi. Men jag är ingen långsint person, om man får uttrycka det så.
Ivar Björkman talar om att han måste ”ha sin gång” när han fattar sina beslut.
– Små snören blir stora nystan ibland. Mediedramaturgin har sin hastighet.
Ibland går den inte riktigt i takt med högskolans.
Ute i skolans salar ser det ännu, bara några dagar från 159 elevers
examensutställning, mest ut som en byggarbetsplats. Två olika projekt
omfattar gamla husvagnar. Dessutom tar ett slags dekonstruerad campingplats
form mot en vägg, där ett underställ är uppspänt över några lastpallar. En
ryggsäck är monterad på väggen.
Aha! En campingtrend! Kanske kommer dessa verk i sin färdiga form att säga
något viktigt om campingkulturen? Vad vet man? Fina exempel på vad som
väcker frågan ”Vad är egentligen konst?” är de hur som helst.
Alla vi talar med är överens om att vårens händelser har betytt mycket för
Konstfack. Mest är det bra, kanske, med uppmärksamheten. Alla räknar kallt
med rekordpublik på tisdag.
Men vad säger studenterna om de etiska frågorna? Får man spela psyksjuk hur
som helst? Är det lämpligt att vandalisera en tunnelbanevagn så länge man
kallar det konst? Är upphovsrätt något en konstnär ska behöva beakta?
Om detta har de studenter vi träffar inte mycket att säga. Den som möjligen
tänker sig att Konstfack efter detta skulle koka av konstnärlig vrede eller
en ny och obändig vilja att definiera konstens ramar riskerar att bli
besviken. Eller åtminstone att få vänta. Konsten måste ju inte ha bråttom.
Något undantag från denna generella slätstrukenhet finns. Som Joakim Forsgren.
Han för intressanta resonemang om Anna Odells verk, om det falsklarm hon
gjorde sig skyldig till är en värre förseelse än att bryta
patientsekretessen, som personalen på psykakuten möjligen gjorde. Eller är
det tvärtom? Och vilket förtroende har man nu, undrar Joakim Forsgren, för
klinikchefen David Eberhard? Han som gjorde det förbjudna för en svensk
tjänsteman: reagerade med personlig ilska. Lovade att ge Anna Odell full
behandling med lämpliga psykofarmaka om hon vågade sig tillbaka och så
vidare.
– Pressen på Anna är ju att nu leverera ett konstverk som väger upp det
eventuella övertramp hon gjorde för att gestalta det, säger Joakim Forsgren
när vi sitter ner en stund i det stora fiket direkt vid entrén.
Ett gistet piano vid rött sammetsdraperi blir raka motsatsen till allt annat
vi ser, som är stora vita ytor, luft och rymd.
Masterstudenten Henny Kjellberg är på väg att lämna Konstfack efter fem år. I
höst ska hon göra ett projekt i Kanada. Hon står i en bygghall på en hög
skylift och sätter samman en sorts installation av porslin och bomullssnören
som ska få namnet ”Solitudes”.
– Det som är bra med debatten är att studenterna har samlats kring något,
skrivit debattartiklar och så. Det är inte så vanligt, säger Henny
Kjellberg, som också lakoniskt konstaterar att det nog kan skilja ganska
mycket i drivkraft mellan de olika utbildningarna: inredningsarkitekterna
har sällan som politiskt mål att förändra världen.
– Att rådfråga jurister är inte nytt. Det har vi ofta gjort tidigare. Det är
en kunskapsfråga för våra studenter, säger Ivar Björkman när vi står utanför
hans tjänsterum och tittar på pressklipp.
Något säger det väl att rektorn har ett klipp, där hans egna studenter mer
eller mindre kräver hans avgång, sittande på väggen utanför dörren.
– Det finns en högre anspänning i luften nu, och det finns någonting positivt
i det. En dynamik! Harmoni ska man inte nödvändigtvis alltid ha, säger Ivar
Björkman förtjust.
Det svåraste med jobbet? Samma som det roligaste, visar det sig:
– Det svåraste är att man arbetar med människor som har enormt starka viljor.
Och att vi har en sådan bredd på skolan, mångfalden. Det är mycket vi måste
kunna. Det är en ständig läroprocess för mig. Samtidskonsten i dag består av
så många olika scener. Går man på en gallerirunda eller på ett museum, så
ser man parallella processer överallt.
Konstfack gjorde en egen utredning efter Anna Odells dramatiska januariafton.
Den presenterades på DN Debatt, dit varje myndighetschef då och då ämnar
sig. I den skrev Ivar Björkman att skolan behövde nya och fullständigare
riktlinjer och förstärkning av handledningen.
På det sättet tog han, menade kritikerna, avstånd från ett verk som en av hans
studenter stod i begrepp att färdigställa. Ett svårt svek. Helsingborgs
Dagblads kulturchef landade i slutsatsen att Björkman borde avgå. Arga
bloggare ville helst bara stänga hela alltet.
”Alla har rätt att bli upprörda över lagöverträdelser och bristande etik, men
om stundens ryggmärgsreflexer och spontana känslor ska ligga till grund för
att ifrågasätta en hel högskolas existens är vi inne på en farlig väg”,
skrev Björkman i sin debattartikel.
Icke desto mindre har Konstfack ett slags examensprov framför sig om två dygn.
Aldrig tidigare har skolan haft ögonen på sig så här.
Eleverna Michelle Hammenfeldt, Anna Oredsson och Matilda Flodmark flyttar på
grafiska tryck på golvet. Vad ska hänga var? Vad funkar tillsammans?
Klassiska frågor för en utställning, konst som ska hänga på en vägg! En
vanlighetens stilla bris i vårstormen 2009.
– Bara laglig konst här.
Matilda Flodmark skrattar lite när hon säger det.