Det har blivit inne att skriva böcker om Jesus. Jonas Gardell är aktuell med
sin nya bok ”Om Jesus”. Gardell dyker upp i tv-rutan när man minst anar det
eller som föredragshållare i kyrkor och vid universitet. Han söker den
historiske Jesus som tycks ha försvunnit i dimman. Han är inte ensam om att
söka.
Många har letat efter just den historiske Jesus. Forskare har sett det som ett
sätt att hantera den historisk-kritiska bibelforskningen som tycktes
underminera tron. Gardell följer här delvis upptrampade spår. Men han gör
det som folkbildare. Han ger sig i kast med de senaste forskningsrönen om
vad vi kan veta och inte. Hela hans väsen är intensivt involverat. Han vill
förklara, för sig själv och andra, vem denna gåtfulle Jesus var. Och är. För
Jonas Gardell skriver som en troende människa. Det avgörande är
uppståndelsen. Graven är tom. Den avrättade, fattige predikanten. Jesus med
oklar härkomst, en mamzer, ifrågasatt, finns inte där utan mitt i livet. Hos
de mest sårbara, hos dem som ingen annan ser. Den Gud Gardell tror på är den
som ser alla, som inte sorterar bort dem som inte passar. Det är gudsrikets
budskap, det viktiga.
Men budskapet försköts till att handla om tron på Jesus själv när man började
använda titlar som Guds son, Messias och Kristus, menar Gardell. Stora män i
den hellenska världen kallades ofta för Guds son. Både Julius Caesar och
kejsar Augustus kallas för Gud son. Inte sällan talade man också om en
övernaturlig födelse. Om Alexander den Store berättades att han var född av
en jungfru.
Med pedagogisk noggrannhet visar Gardell hur det hebreiska ordet för ung
flicka, almah, som används i Jesajabokens kapitel 7 blir till oskuld i den
grekiska översättningen. Lukasevangeliets författare vill stegra
berättelsen om Guds makt. Sara och Hanna blir mammor när de egentligen är
för gamla. Maria blir mor utan någon man. Därför använder han det grekiska
ordet parthenos som kan tolkas som jungfru. Plötsligt kom hela den hellenska
världens tankegods om stora män som föds av jungfrur in i kristendomen.
Medan poängen för den tidiga kristna kyrkan hela tiden var att Jesus var en
vanlig människa, född av kvinna som vi alla!
Gardell återger alltså mycken kunskap som forskare tagit fram. Han gör det
pedagogiskt och lättsamt.
Gardell vill nå de stora skarorna. Han vill att fler ska veta vad man kan
veta. Men han varnar också för att alla har ett perspektiv som de vill
förmedla. Ingen, hur objektiva de än försöker vara, kan helt frigöra sig
från sitt utgångsläge. ”Beroende på om de är katolska, protestantiska,
judiska, eller marxistiska forskare – blir Jesus aningen mer katolsk,
aningen mer protestantisk aningen mer judisk eller aningen mer marxistisk.
”Tolkningen finns alltid med. På teologers och filosofers fikonspråk kallas
för det hermeneutik. Gardell använder inte ordet. Men han varnar för att för
lättvindigt tro på någon. Det man säger sig veta ingår alltid i ett
sammanhang där man vill påverka. Och Gardell vill påverka. Tro mig därför
inte. Tvivla på det jag säger, uppmanar han. Undersök själv! Vi måste välja
vilka bilder vi tar till oss. Domaren eller den karismatiske
barfotapredikanten som vill att alla ska höra till.
Det är omöjligt att inte beröras av Gardells patos. Han är långt ifrån ensam
om sitt perspektiv. Tvärtom känner jag mig omgiven av människor som delar
hans hållning. Men hans uppdelning mellan den Jesus som levde och den
Kristus man predikade efter uppståndelsen är lite gammal.
Gardell är ett barn av det moderna folkhemmet som motsätter sig alla
hierarkier. Men han är också senmodern och inser att det finns motstridiga
tolkningar även i Bibeln. Vi måste välja. För en sekulariserad läsare visar
han att ”kristen” inte betyder att vara mot bögar, jämställdhet och
demokrati, så som det verkar om man följer Vatikanens utspel eller tar till
sig de sekulära humanisternas världsbild. Jonas Gardell är
baptistpredikanten som predikar mot sin barndoms gamla Baptistsamfund. Mot
domarna, urskiljandet, gallringen. Mot gränser som dras mellan troende och
icke troende, moraliska och inte. Samtidigt bärs han av den tro han fick med
sig. För en evangelisk luthersk teolog är det lätt att skrocka belåtet.
Gränsen går inte mellan kyrka och värld, mellan troende och ateister, fromma
och inte fromma, kyrkliga eller inte, moraliska eller inte. Sådana gränser
har inget med det glada budskapet att göra. De är falska, till för att
förvirra. De tar bort udden från radikaliteten i budskapet.
Jesus vänder sig till dem som är ”nödställda”. ”Gud hjälper dem inte för att
det förtjänar det, utan för att de behöver det, och däri ligger en stor
skillnad.” Det som gör Gardells bok fängslande, att han går direkt in i
dagens frågor. För varför ska vi ta hand om sprutnarkomaner när de inte vill
eller kan sluta. Förtjänar de vår omsorg? Varför ska vi se till att de får
ett värdigare liv?
När så kallad klassisk kristendom söker sig tillbaka till en tänkt kristendom
långt före utmaningarna från modernitet, demokrati och jämställdhet, så gör
Gardell likadant. Fast tvärtom. Alla spänner Gud för vagnen. Gardell tar tag
i Jesu budskap om att alla är med. Kvinnorna och bögarna, de utstötta och
fattiga. Skillnaden är att han inbjuder läsaren att se hur han resonerar,
hur lite vi vet med exakthet, hur mycket som är vår personliga tolkning och
hållning. Hans passion fängslar. När kunskapsbitarna inte faller på plats
tror han ändå. På gudsriket som aldrig kom utan hela tiden sköts upp men som
ändå väcker denna intensiva längtan. Efter det som är rättfärdigt och
barmhärtigt. ”Löftena kunna ej svika” gnolar Gardell. Men det kan dröja!
Under tiden anpassar sig kyrkan både till evigheten och till vardagen.
Gardells motståndare är domens kristendom. Mot den tecknar han
gudsrikesvisionen där alla finns med. En bok väl värd att läsa.
Elisabeth Gerle, etikforskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, och
adjungerad professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter vid Uppsala
universitet