Tantsnusk
Av och med scenkonstkollektivet Arena Baubo: Kajsa Wadhia, Maria Stiernborg
och Katja Seitajoki. Produktion: Elin Alvemark Inkonst 6.5.
Den kanske mest spridda B-litteraturen för kvinnor – romantisk erotika – är
non grata i kultursamtalet. Chicklit är en sak, där fokuseras inte bara på
kärlek utan också på äkta viktiga saker som karriär och konsumtion, men vem
orkar med böcker som enbart handlar om hur hon och han blir ett?
Men när scenkonstkollektivet Arena Baubo tar Harlequinromanen som avstamp i
sin föreställning Tantsnusk, är konceptet inte att vi ska sitta och fnissa
åt hur löjlig den är. Enstaka i publiken försöker, men de slutar snart och
låter sig sugas in i detta köttiga, poetiska och roliga collage av
recitation, dans, ljud, film och text, där drömmen om kärlek gestaltas på
allvar.
Att skratta bort Harlequinböcker som sådana de presenteras i denna
föreställning vore att skratta bort både människans sexualitet och hennes
existentiella dröm om överskridande. Ibland, visar det sig, når
sexskildringarna i Harlequinböckerna mystik nivå, jag skojar inte. Vad som
gestaltas är ingenting mindre än ett uppgående i alltet, en sprängning av
gränserna för tid och rum.
Vanlig jordisk sexualitet hamnar förstås ohjälpligt på efterkälken, trasslet
och friktionerna i verklighetens kärleksförhållanden har inget att göra med
det himmelska Harlequinsex som leder till perfekt kärlek för alltid.
Harlequinromanen ska jämföras med sufipoesi snarare än med realistiska
relationsgestaltningar. Den försöker knappast beskriva hur det verkligen är
mellan en man och en kvinna som älskar varandra, snarare gestaltas en
autoerotisk dröm om transcendens.
På vilket sätt är den drömmen mer hotfull än vad som normalt skildras i annan
B-litteratur, exempelvis en thriller eller en sf-roman? Något akut
skrämmande finns det ju i detta glupande kvinnokrav på totalitet: totalt
sex, total kärlek, du och jag för evigt. Jag fattar varför männen i
Harlequinromanerna tvekar. Det är svårt för en människa att upphöjas till
Gud.
Och jag minns sociologen Max Webers kritik av det överrationaliserade
samhället. I en avförtrollad värld är erotisk kärlek det enda fält som
fortfarande får vara gudomligt. Kärleken mellan man och kvinna måste ensam
bära alla förväntningar på överskridande och självutgivelse.
Harlequinromanen är ett av många populärkulturella symtom på det – ”du och
jag för evigt” är temat också i nästan all mainstreampop – men knappast
orsaken.