Krackelerat kollektiv

2008 ställde Cecilia Edefalk, en av de mest framgångsrika samtida konstnärerna i Sverige, ut i Lunds konsthall. Bland annat fanns där ett videoverk baserat på hennes andliga kommunikation med August Strindberg. Det var en vindlande dialog där Strindberg berättade att han borde ha dansat mer. Edefalks tolkning var att Strindberg hade dåligt samvete för att han varit så rigid i jordelivet.

Jag tyckte mig se ett feministiskt motiv, där en kvinnlig konstnär erbjöd Strindberg möjligheten att göra bot för sin misogyni. När jag interv­juade Edefalk frågade jag varför så få konstrecensioner om hennes utställningar berörde det politiska. Hennes svar var inte oväntat men ändå sorgligt att höra. Hon hade undvikit politik eftersom hon inte tidigt i karriären ville klassificeras som en feministisk konstnär. Hon förklarade: ”Då åker man in i ett fack. Vissa stänger av då”. Edefalk beskrev sig själv som ”en feminist utan tillhörighet”.

Två saker slår mig apropå hennes svar:

1) Att skrämmande många kvinnor fortfarande tonar ner sina feministiska åsikter för att inte marginaliseras och uppfattas som obekväma.

2) Att känslan av att vara alienerad i den feministiska diskussionen – även som kvinna – är större än vad vi vill tro.

Det är två viktiga aspekter att tänka på i dag när Internationella kvinnodagen har firats i ett sekel. För hundra år sedan handlade kampen om kvinnors rösträtt. Sedan om kvinnors position i arbetslivet och rätten att få bestämma över sin egen kropp, oavsett om det gäller rätten till abort eller att inte ständigt behöva uppfattas som en sexuell eller skör varelse.

Framstegen – som inte är jämnt fördelade över världen – har varit enorma. Det är centralt att erkänna de historiska framstegen och att ha respekt för det enorma slit som gjort dem möjliga. Några få generationer tillbaka var det inte en självklarhet att svenska kvinnor kunde skaffa barn utanför äktenskapet eller att de skulle få kontrollera sitt barnalstrande med ett piller eller ha rätt till en barn­omsorg. Fram till 1965 var det i Sverige inte kriminellt att våldta sin fru.

Den 8 mars är – och bör fortsätta vara – en symboliskt laddad dag som fungerar folkbildande om problem som övervunnits och om de framtida utmaningar som kvarstår.

När min mamma var femton år blev hon bortgift med en tio år äldre man. Hon växte upp i en kultur där kvinnan inte ansågs vara myndig och där äktenskapet inte hade något med kärlek att göra. Där våld inte var ett tillräckligt skäl för att få lämna sin man eftersom skilsmässa ansågs vara en större synd än hustrumisshandel. I dag, när hon och andra assyrier/syrianer har bott i Sverige i fyrtio år, har de sedvänjorna försvunnit. Det är ett bevis på hur snabbt uråldriga traditioner kan förändras.

Well, they little know what women are, som suffragetten Emmeline Pankhurst sa i ett klassiskt tal i Connecticut 1913. När kvinnor väl har bestämt sig så kan inget varken på jorden eller i himlen stoppa oss, sa hon i talet. Den urstyrkan som en motkraft till det patriarkala förtrycket är inspirerande att tänka på.

Så var står vi idag? Det finns anledning att tro att Emmeline Pankhurst hade varit både stolt och bekymrad över dagens Sverige. Jämställdhetsarbetet är både en realitet och ett urvattnat begrepp som antyder att allt är bra idag och att kvinnor borde vara nöjda. Men fortfarande är drömmen om lika lön för lika arbete just en dröm. Liksom en kvinnlig statsminister eller företagsstyrelser där det är en självklarhet att kvinnor är en tillgång och inte en politiskt korrekt åtgärd.

Jämställdhetsdebatten har inte hämtat sig sedan Feministiskt initiativs störtdykning på den politiska scenen. Systemfrågor om lika lön har ersatts av ett snävt individuellt fokus som kretsar kring livspusslet, hemmastädning och konsumtion. Man är mer intresserad av att diskutera det problematiska med Barbieliknande bloggare som Kissie och Blondinbella än att lyfta frågor om de traffickingoffer som utnyttjas runt hörnet.

När Ebba Witt-Brattström intervjuades om sin bok ”Å alla kära systrar”, som kom i maj förra året, menade hon att dagens unga är ”naiva och instängda i sin egen generation. De är ointresserade av tidigare generationers erfarenheter.”

Jag tror att hon har rätt. Samtidigt har feminister de senaste femton ­tjugo åren gjort genusdiskussionen mer komplex vilket resulterat i att det inte finns en kvinnorörelse utan flera mindre­ subgrupper – den postkoloniala försöker lansera ett alternativ där normen inte är en vit medelklasskvinna och queerfeministerna vill krossa själva begreppet kön och ersätta ord som han/hon med hen.

Fördelen med denna mosaik är att den avspeglar mångfalden i samhället. Dessutom finns en fantasifullhet och kaxighet i queer-rörelsen som provocerar och inspirerar till att tänka bortom enkla kategorier som kvinna/mjuk och man/hård.

Men nackdelarna är uppenbara. Specialiseringen har skapat en klyfta: mellan den breda allmänheten och feministiska subgrupper men också inom kvinnokollektivet. Det finns till exempel få – om några – länkar mellan de unga punkiga tjejerna som vill bada med bara bröst och de tjejer som inte ens får besöka badhus eller ha sex före äktenskapet.

Den socialdemokratiska debattören Katrine Kielos uttryckte för några år sedan att feminismen behöver enas: ”Jag kommer att behöva hitta min minsta gemensamma nämnare med Anders Borg. För att visa att det är möjligt med politisk förändring behöver vi samarbeta och skippa sektbeteendet.”

I dag är en sådan enighet lika osannolik som att vi skulle få en kvinnlig statsminister under det kommande decenniet.

För att komma dit behöver de svenska feministerna hitta tillbaka till sin glöd. Ett sätt hade varit att intressera sig för världen utanför latteföräldrarnas mysiga tillvaro. I söndags skrev Mariella Frostrup, kolumnist i The Observer, om en konferens med det fluffiga och världsfrånvända mottot: ”Nu är vi alla feminister”.

En snabb sökning på nätet är det enda som krävs för att spräcka hål på den bubblan, menade hon. Två tredjedelar av de barn som inte får gå i skolan är flickor, majoriteten av världens analfabeter är kvinnor och det är idag farligare att vara kvinna än att vara soldat i en modern konflikt. Så ursäkta mig om jag inte skrattar åt sexistiska skämt när sexslaveriet ökar, konstaterade Frostrup lakoniskt.

Den ilskan – och det internationella perspektivet – saknas i dagens svenska jämställdhetsdebatt. Kanske är det dags att blåsa bort dammet från det gammaldags klingande ordet kvinno­solidaritet. Ett annat förslag är att någon som Birgitta Ohlsson ersatte Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister. Så här hundra år efter att Internationella kvinnodagen började firas är det minsta man/dam kan kräva att ämbetet innehas av någon som inte är rädd för ordet feminism.