Kristider på NY Times

– Den här tidningen är inte till salu!

Arthur ”Pinch” Sulzberger bankar näven i talarstolen och tittar till vänster, på sin skröplige far: Arthur ”Punch” Sulzberger.

Det är årsstämma i den amerikans­ka tidningsdraken New York Times flådiga Manhattanskrapa. Dynastins härförare talar med självförtroende: trots svårigheterna kommer ”den grå damen” att rida ut stormen, och komma ut starkare, större och vackrare.

Det var för ett år sedan.

Sedan dess har tidningsdöd och finanskris fortsatt mala. I mars tystnade tryckpressar i både Seattle och Denver.

Men på torsdag kommer ”Pinch” att stå där igen, i samma talarstol, och tala med oförminskat självförtroende.

Är han galen? Är han som bilcheferna i Detroit, som vägrade öppna ögonen för en förändrad värld?

Kanske inte. New York Times är knappast tidningsvärldens General Motors. Kulturen på huvudredaktionen påminner mer om Apple och Google. Kanske har det med den nya byggnaden att göra: färgglada hissar, skruvade konstverk och en kafeteria med fantastisk utsikt. Tillsammans med alla nyanställda datanördar påminner det lite om ett företag i Silicon Valley.

Och på nätet har tidningen gjort nästan allt rätt. Förra året spräckte nytimes.com tjugomiljonersvallen över antalet unika besökare per månad. Bara Yahoo, CNN och BBC har mer välbesökta nyhetssajter.

Varje vecka dyker nya idéer upp på sajten. Vem visste att ett ”ordtåg”, där läsare fick skriva ett enda ord om presidentvalet, skulle bli en sådan succé? Nu finns samma koncept för den amerikanska ekonomin: Hoppfull? Rädd? Förbannad? – i olika storlek svischar orden förbi i en nyskapande opinionsundersökning.

Men texterna är samma sakliga, möjligen torra, texter som finns på papper. Det har blivit en vinnande kombination: inflytelserika New York Magazine kallar sajten för ”den enda glada nyheten inom journalistik” just nu.

Men New York Times har ändå samma problem som alla andra: de tjänar ingenting på nätframgångarna. I alla fall inte tillnärmelsevis lika mycket som de förlorat sedan 2005, då annonseringen i amerikanska papperstidningar började dyka.

– Och New York Times har varit långsammast i branschen på att dra ner sina kostnader, säger Alan D Mutter, före detta redaktionschef på Chicago Sun-Times och San Francisco Chronicle och numera författare av bloggen Newsosaur.

Så nu är tidningen i en ordentlig knipa. Tydligaste tecknet är att NYT Company i januari tvingades ta ett ockerlån på 14 procents ränta från Carlos Slim Helú, en mexikansk oligark som New York Times ledarsida för mindre än två år sedan kallade för ”skurk”.

Som ännu ett tecken på allvaret har Times sålt sina våningar i den nybyggda skyskrapan på Manhattan för 225 miljoner dollar.

– Men det är ingen permanent lösning, skriver Barclays Capital i en analysrapport om företaget.

New York Times måste skaka fram 1 129 miljoner dollar i kontanter på fyra år. Vid årsskiftet fanns bara 57 miljoner i kassan.

Så för första gången på ett sekel måste USA ställa frågan: Hur skulle landet se ut utan New York Times?

Att vara utgivare för New York Times är som att ha ”en permanent regeringspost som ärvs genom generationer” skriver författarna bakom ”The Trust: the Private and Powerful Family behind The New York Times”.

Dynastin skulle inte säga emot. Medlemmarna ser sig själva som en viktig pusselbit i USA:s maktdelning och har konstant vägrat att låta någon utomstående vara utgivare.

Känslan av utvaldhet märktes på företagets årsstämma förra året.

– Exceptionella nyheter kommer alltid att särskilja oss från våra konkurrenter, ropade Arthur Sulzberger Jr stolt.

– Tre Pulitzerpriser ... reportage från Irak ... Darfur ... Zimbabwe, fortsatte Sulzberger.

Som om mäklarna längre ner på Manhattan skulle bry sig.

Författaren och förre New York Timesjournalisten Gay Talese sade 1969 att tidningen är ”en bibel” för USA och som ”har varit domare över Amerika i över ett sekel.”

Gäller det fortfarande? Enligt Todd Gitlin, professor i journalistik vid Columbia University, är tidningen fortfarande en av de få institutioner som ”nationen ser sig själv genom”.

– Times styr till stor del tv-nyheternas urval och bestämmer vilka lokala händelser som är viktiga för resten av landet. Det finns ännu ingenting som skulle kunna ersätta dem i den rollen.

Men tiderna förändras. Lukten av tidningsdöd har till slut passerat 40:­e gatan på Manhattan. Sulzberger kastar allt överbord för att rädda familjeklenoden. I år blir det ingen aktieutdelning för ägarna. Det är ett vanligt grepp i många företag under lågkonjunktur, men för New York Times innebär det en existentiell risk: ju mindre pengar arvingarna får, desto mer benägna blir de att sälja tidningen.

Men Sulzbergarna har en plan – eller i alla fall verkar det så. Den kan sammanfattas i att bli ”the last news­paper standing”.

Strategin börjar med att luta sig mot de lojala papperstidningsläsarna. Arthur Sulzberger Jr nämner ideligen att runt 800 000 läsare har prenumererat i mer än två år.

Ett andra ben i strategin är att parasitera på andras problem. I takt med att landets medelstora tidningar trillar av pinn hoppas Times suga upp lite av deras upplaga.

Som ett tredje steg blir det alltmer troligt att New York Times kommer att börja ta betalt för sina nyheter på nätet. Sulzberger luftade tanken i ett tal förra månaden.

– Times har definitivt rätt publik för det, särskilt om de väljer att låsa in sina tre starkaste delar: nyheter om politik, lagstiftning och ekonomi, säger Alan D Mutter.

Intresset från resten av den amerikanska medievärlden är stort. Kampen kokar i princip ner till en sak: går det att finansiera en tidning med 1 300 journalister?

Tidningen tänker, tänker så det knakar. Hur ska kvalitetstidningar tjäna pengar?

Den amerikanska demokratin står ju på spel: Utan Washington Post, inget Watergate. Utan New York Times, inga Pentagon Papers.

– De provar allt nu. Inga idéer är för skruvade, säger en av de anställda journalisterna till Sydsvenskan.

Kontrasten mellan New York Times och andra medier blir allt tydligare. Förra året försvann 5 000 journalistjobb i USA, men New York Times vägrar skära ordentligt i nyhetsarbetet. Och ingen annan amerikansk tidning – eller tv-kanal – har en byrå i Bagdad.

Det fanns en tid när tidningens suveränitet var så stor att de olika redaktionerna stundtals tävlade mot varandra istället för mot andra tidningar.

En anekdot från 1949 berättar om när en New York-baserad reporter fick nys om ett politiskt scoop: president Truman skulle sätta igång ett massivt arbetsmarknadsprogram.

Nyheten hamnade på förstasidan, men när den mäktiga Washington­redaktionen läste nyheten blev de rasande: någon hade klampat in på deras revir. Så redaktionen ägnade hela dagen åt att försöka dementera nyheten – som hade stått i deras egen tidning.

Washingtonreportrarna lyckades till och med få några citat från presidenten, där han i vaga ord tonade ned uppgifterna.

Gay Talese berättar historien i boken ”The Kingdom and the Power” – en passande titel för den kanske mäktigaste tidningen någonsin.

Tiden som ett kungadöme är över. Nu är frågan om New York Times har råd att fortsätta vara New York Times.