KRÖNIKA: Vinnare och förlorare

Kultur & Nöjen.
Musikindustrin och folket hade inte samma åsikt, konstaterar Sydsvenskans Håkan Engström.

När musikindustrin själv får välja går Kleerup hem med alla statyetterna.

Men om man överlämnar beslutet till Folket, då vill det sig inte annorlunda än att EMD tar hem priset. Den käcka trions ”Jennie Let Me Love You” röstades fram som vinnare i den allomfattande kategorin Årets låt, den enda klass där juryn inte blandar sig i leken.

TV4 jobbade hårt för att jobba fram ett dramatiskt klimax i just denna kategori, som avgjordes sist av alla i onsdagens direktsändning. Som enda kategori redovisades här dessutom vilken som kom tvåa respektive trea (Amanda Jenssens ”Let Me Love You”; Markus Krunegårds ”Jag är en vampyr”).

Både Markus Krunegård och Lundabördiga Amanda Jenssen hör till kvällens förlorare: rikligt försedda med nomineringar, men lottlösa när det väl gällde. Även ”vinnaren” Kleerup gick miste om tre priser, trots att han var juryns kandidat i åtminstone två av dem. Men när telefonväljarnas röster räknats in fick han kliva åt sidan till förmån för Håkan Hellström i klassen Årets manliga artist och för Anna Ternheim i den kategori som väl trots allt ännu är den tyngsta: årets album.

Några andra klasser som rimligen hör till de mest prestigefyllda presenterades i all hast i bandade inslag. Jag tänker på priserna för årets kompositör, producent och textförfattare. Kleerup vann de båda första, Annika Norlin den sistnämnda. Det verkligt kreativa arbetet hör till de här kategorierna, men som tävlingsgrenar betraktade tycks de inte ha så mycket värde. Jag har förvisso alltid betraktat Grammis som ett konstlöst jippo, i grunden betydelselöst för alla utom företagarna i branschen, men det här förvånade mig faktiskt. Utan producenter och utan låtskrivare blir inte många hitrefränger gjorda.

Anna Ternheim har uppenbarligen en stark folklig förankring. Hon slog inte bara juryns Kleerup i kampen om Årets album, utan också juryns favorit Hello Saferide i klassen Årets kvinnliga artist. Det är väl helt i sin ordning; Anna Ternheim är en begåvad artist, och ”Leaving On A Mayday” är hennes hittills starkaste album. Mer beklämmande är att Frida Hyvönen inte ens var nominerad i någon av de här båda klasserna, och att hon fick se sig slagen både som textförfattare och kompositör. Märkligt – detta var väl ändå hennes år?

Men å andra sidan: Ossler, som gjort årets bästa svenska album, hade sållats bort redan innan branschen presenterade sin första, långa nomineringslista - med tio namn i varje kategori. När det vankas samling vid Hovet finns andra ryggar att dunka.

Några andra reflektioner:

Ingen av de grupper som nominerades hade debuterat den här sidan millennieskiftet. I sällskap med Backyard Babies, Kent, Hellacopters och Bo Kaspers Orkester var kanske trots allt vinnande The Soundtrack of Our Lives det fräschaste 2008-namnet.

Mainstreampopen på 2000-talet har hittills mest handlat om soloartister. Ja, generellt sett har även de mest kreativa svenska popmusikerna varit soloakter, som årets Dan Lissvik (som givetvis inte heller nominerades). Det är lite annorlunda i popens hemland USA, en större marknad där det är lättare att försörja en hel orkester.

The Soundtrack of Our Lives stod ändå för kvällens härligaste garv när den oförbätterlige Ebbot Lundberg drog Olle Jönsson från vinnande dansbandet Lasse Stefanz med sig upp på scenen - antagligen främst för att han ville låna Jönssons flådiga cowboyhatt. ”Glöm inte köpa deras platta!” sa Jönsson i mikrofonen strax efter att Ebbot tagit emot sin utmärkelse. Varvid Ebbot fick en ny grupp människor att rikta ett särskilt tack till: ”Tack alla bensinmackar som köper våra skivor just nu!”.

Rolig var också Benny Andersson som konstaterade att han, till skillnad från 80-talet, inte kände igen en endaste av artisterna och branschmänniskorna i salongen.

Rolig, eller bara bisarr, var Kerstin Dellert (som, förresten, introducerade Abbas ”Dancing Queen” när båda akterna medverkade vid Kungens och Silvias tv-sända bröllopsgala på 70-talet. Men det minns kanske bara jag) som var på plats för att dela ut en statyett till Årets nykomling - men först efter att hon hunnit rikta ett förmanings ord om Disciplin, Arbete och Teknik till alla rookies på plats.

blog comments powered by Disqus

Författare: Håkan Engström
Publicerad 11 januari 2009 02.00
Uppdaterad 11 januari 2009 02.00

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu