Kulturen kring glass har sett olika ut i tider och länder, men oftast har den kopplats till barn, tänker jag och köper hem en förpackning och ett gäng våffelstrutar. Barnens morfar skulle ha fyllt sextiofem år i dagarna, det är min glassälskande pappas födelsedag och vi vill fira.
Varför gör man glasstrutar? undrar femåringen på vägen hem, i en av alla dessa frågor som man inte har svar på. Det får vi ta reda på säger jag och googlar (vad gjorde man före internet?) fram en filmsnutt om glass, gjord av SVT:s ”Hjärnkontoret”. Får reda på att huvudingrediensen är luft och att struten kom till av en slump 1904. En framgångsrik glassförsäljare i amerikanska St. Louis fick slut på tallrikar under en utställning och upptäckte då att grannståndet sålde zalabia, syrianska våfflor. För att kunna fortsätta kränga glass snurrade han ihop några våfflor till strutar och skopade i glassen. Varpå det blev – succé.
Idag äter svenskar nästan mest glass i världen, och jag tänker att det är tack vare läkarkåren på 50-talet. När pappa var liten rekommenderades nämligen glass som födoämne, speciellt för barn ansågs det nyttigt. En seglivad tanke som finns kvar än idag, trots debatten om tillsatsämnen och socker. Men om man läser innehållsdeklarationen på en glasspinne står det inte ett ord om huvudingrediensen där. Inget om luft. Och inget om grädde, ägg, bär eller choklad heller. Kanske får man tillverka glassen själv idag, om den ska räknas som hälsokäk?
Hur som helst, sol och semester hägrar och köerna till glasskiosker i världen ringlar sig långa. Multinationella företag har snuvat oss på de lokala avvikelserna när det gäller glasspinnar – men det gör uppenbarligen inte så mycket för försäljningen. Hemglass ägs av Nestlé och GB heter Walls och för glasskartan betyder det att vare sig man åker till Turkiet, Paris eller Indonesien får man samma gamla PopUp, Magnum och Spirello.
Ja, ska man hitta lokal glasskultur får man välja lösviktsglass, i Lund är det Glasskulturen på Stortorget, i Malmö Dolce Sicilia på Drottningtorget som regerar. Varje stad har sina ställen (alltid beskrivna som ett hål i väggen) som håller stången mot den italienska eller den amerikanska glassen HäagenDazs, Baskin-Robbins eller Ben Jerry’s.
Men så finns det den riktigt lokala glasskulturen också. Varför åt morfar såhär? undrar vår femåring när vi efter middag gör oss varsin strut och jag önskar att pappa hade kunnat svara, för vissa frågor går inte ens att googla på. Pappa gillade utmaningar och kanske är det därför som familjen högtidligt sitter här idag och äter glasstruten både ovanifrån och underifrån – samtidigt.