Julafton snart och jag kommer att sitta framför Kalle Anka, och vid ”Djungelboken” kommer jag som vanligt att önska att Baloo och Bagheera ska godkännas som fosterföräldrar. Och att pojken ska få fortsätta att vara den unike lille kille han är, och slippa inordna sig i normalitetstänkandet, som här symboliseras av livet i byn. Hallå surkart Shere Khan, kan du se din del här? Du kan ju äta vegetariskt istället eller välja någon annan än Mowgli!
Det finns mång
a sagor om barn som vuxit upp i naturen och tvingats in i samhället. Burroughs Tarzan, Monica Zaks Alex Dogboy, Truffauts Vilden och Romulus och Remus för att bara nämna några.
Ofta har barnen varit överbegåvade och haft en medfödd känsla för kultur och moral som gjort det lätt för dem att anpassa sig. Kanske är det bara Kipling, som själv växte upp i Indien och vantrivdes på internatskola i England, som i sina noveller om Mowgli lät övergången, anpassningen, vara precis så svår och problematisk som den ofta är – i realiteten.
Verklighetens historier om dessa barn är nämligen allt annat än ljusa och lätta. Genom historien har de ofta varit funktionshindrade, de har förvisats och sen gått under i mötet med normsamhället.
Kaspar Hauser, till exempel, som man fann i Nürnberg 1828, dog bara fem år efteråt av skärskador som han troligen tillfogat sig själv.
Systrarna Amala och Kamala från 1920-talets Indien tros ha varit autistiska.
Den som hinner se ”The Enchanted Palace”, prinsessutställningen på Kensington Palace i London (till och med den 3 januari) kommer nog att bli lika illa berörda som jag av Peter the Wild Boy (1725–1785) och hans öde. Man kommer till en mörk skrubb på slottet där den gravt förståndshandikappade Peter hölls som husdjur åt den dåvarande kungen, Georg I. I ett hörn ligger gräs och löv som förhoppningsvis gav barnet någon slags trygghet, men det står det inget om, varken där eller på Wikipedia.
Man kan avfärda historien – eller lära av den.
Jag l
äser just nu den fina boken ”Växa – inte lyda” av barnläkaren Lars H Gustafsson. Han visar på faror med flera av de måttstockar och uppfostringsmetoder som används mot barn här och nu. Vilka av dem kommer morgondagens läkare och psykologer att känna skam över att man använde? frågar han sig.
Kanske kan man visa ”Djungelboken 2” nästa jul. Säga vad man vill om uppföljare men i den blir Kiplings budskap – som jag tolkar som en hyllning till mångfalden – mer tydligt än i första delen. Baloo, Bagheera och Mowgli återförenas och flickan från första filmen, Shanti, flyttar med ut i friheten.
Jag tror att den skulle kunna ge tröst och hopp åt en hel del vilsna barn.