Ramhandlingen i ”Istället för att bara skrika” kretsar kring nyblivna
gymnasisten Andrea som öppnar ett brev adresserat till hennes mamma, ett
hotbrev som antyder att Andreas döda pappa skulle vara skyldig avsändaren
pengar. Andrea börjar nysta i saken tillsammans med sin syster och en
kompis. Och upp till ytan bubblar det outtalade och bortträngda som framför
allt mamman inte vill prata om.
– Boken handlar mycket om hur Andrea ska kunna ta plats och sätta ord på sina
känslor. Hon har alltid varit den medlande parten, trängd mellan sin mamma
och äldre syster.
Elin Nilsson har tidigare sagt att ”Istället för att bara skrika” är det minst
självbiografiska hon någonsin har skrivit, men visst finns det likheter med
huvudkaraktären.
– Det här med att sätta ord på sina känslor har varit ganska stort för mig,
men det går snabbare för Andrea än det gjorde för mig.
Elin Nilsson beskriver sin bok som en lågmäld deckare med mycket språkglädje.
– Jag har aldrig varit intresserad av stora handlingar, jag vill hellre ha det
mer odramatiskt. När jag började med boken tyckte jag att jag hade fastnat i
en stil. Jag ville testa om en dramatisk handling kunde tillföra mitt
skrivande något. Spännande saker hände och det blev väldigt roligt.
Elin Nilsson beskriver sig själv som en del av en grupp ungdomsboksförfattare
med starka och roliga huvudpersoner som hon saknade när hon själv växte upp.
– När jag läste ungdomsromaner var inte karaktärerna så jätteroliga och visade
inte så mycket av sin personlighet. Egentligen ville jag skriva något
mystiskt. Jag tänkte mycket på vad jag gillade när jag var yngre, som Maria
Gripe och Cannie Möller. Jag har läst mycket av Haruki Murakami, han är ju
mystisk. Men jag är så himla socialrealistisk så det blev spännande istället.
”Istället för att bara skrika” har knappt landat i bokhandeln, men ett nytt
projekt strävar efter att komma ut ur sin linda.
– Jag får se vad som blir av det. Jag är intresserad av fasader som man håller
upp för sig själv och andra. Att undersöka sin egen fasad går igen i mitt
skrivande.
I höst har Elin Nilsson börjat plugga till gymnasielärare i svenska. Att
konfronteras med uttråkade tonåringar oroar inte det minsta.
– Jag har själv varit en blasé tonåring, väldigt blasé faktiskt. När jag kom
på att jag ville bli lärare kändes det jättebra. Det kommer inte att bli
någon picknick, man måste ha skinn på näsan. Men jag tror också att det
kommer att bli jätteroligt.
Bland det mest spännande Elin Nilsson vet är att läsa utkast och obearbetade
texter. Och hon har en yrkesmässig plan.
– Jag tror mycket på att låta eleverna skriva själva och låta dem läsa
varandras och andra ungas texter. Det var så jag började skriva. Jag tror
att det är ganska svårförståeligt för vuxna, man tror att det är bättre att
läsa färdiga författare. Att jobba med och diskutera första utkastet-texter
är en rolig, kreativ process.