Herregud, vad har du i fickorna!, frågar jag sjuåringen på väg till skolan.
Vänta, jag kan tömma lite, säger han lugnt och tar den tunga jackan. Sätter
sig vid skohyllan och börjar ömt plocka upp helgens skatter – stenar,
strandfynd, metallgrejer och skärvor – som i hans ögon är ovärderliga, som i
mina ögon är skräp som inte hör hemma inomhus. De bor i en låda på skohyllan
och där lägger han dem innan vi skyndar ut genom dörren.
Som förälder lägger man väl krutet på olika saker. En del tycker att barn ska
hålla på med idrott, andra att maten ska vara ekologisk, ytterligare andra
att det viktigaste är att de små är hjälpsamma eller gör bra ifrån sig i
skolan. Man försöker helt enkelt visa dem en väg som man själv tror på.
Jag och min man fyllde skåpen med papper, penslar, flirtkulor, piprensare,
tejp, gamla tidningar och garn innan vår äldsta ens fyllt ett år, vi ville
uppmuntra till kreativa uttryck och lånade hem hobbyböcker, tog med dem till
affärer som sålde konstnärsmaterial och lärde dem tidigt att tälja, använda
limpistol och symaskin. Men barnen blev inte så imponerade.
Det tog pinsamt lång tid innan vi fattade att man visar ju inte en väg för att
ungarna ska följa den. Utan för att de ska göra eget av det. I de bästa
ögonblicken är det ju inte de som blir överraskade och imponerade, utan vi
föräldrar.
Som tröst läste jag Maria Gripes bok ”Hugo” (1978) och insåg att vi är många
som tänker fel i början.
Här möter man nämligen den gamla lärarinnan som blir arg när en av
sjuåringarna inte dyker upp förrän tre veckor in på terminen.
”Vill Hugo inte gå i skolan? Är han inte intresserad av siffror och
bokstäver?!” frågar hon stramt och man fattar hur det här rubbar hennes
världsbild. ”Jodå”, säger pojken artigt. ”Jag har varit på väg hit varje
morgon men det har varit så många saker längs vägen, så många insekter att
hjälpa, så mycket att arbeta med och fixa – att jag bara inte hunnit fram.”
Och så öppnar han ryggsäcken och visar sina skatter – stenar, strandfynd,
kottar och skärvor – för klasskamraterna. Det blir en stökig terminsstart
men fröken är klok och hon når fritänkaren med sin kunskap och erfarenhet
genom att ta in hans värld.
”Var är limpistolen?”, säger sonen en fin dag. ”I köksskåpet väl?” säger jag
så nonchalant jag kan och håller andan. Ser hur han bär in lådan från
skohyllan, ställer den på köksbordet och hur han sen börjar limma ihop sina
olika skatter. En bit av ett kretskort, några kottar och en smutsig
plasthylsa från en nyårsraket blir ett rymdskepp. Kiselstenar, en fjäder, en
glasspinne och två rostiga spikar blir en dator.
Jag sitter bredvid, överraskad och imponerad.