Barnkultur idag handlar ofta om uppdrag. Inte minst SVT har gjort uppdragsidén
till en helt egen genre. Det är konsumentuppdrag i "REA!",
det är överlevnadsuppdrag i "Wild Kids" och
sopsorteringsuppdrag i "Miljöhjältarna", där
armbryterskan Heidi Andersson utmanade en klass i Sörmjöle skola:
Jag tänker ringa och avboka skolans sopbil i tio veckor. Under den tiden är
det upp till er att ta hand om och minska skolans sopberg. Klarar ni det
blir ni riktiga miljöhjältar!
Det är upp till er, kids!
Det är barn som gör saker, tar initiativ och klarar sig själva. Det är
lillgammalt och ganska uppbyggligt. Det säger en hel del om vår tid. En hel
värld full av små ettriga småföretagare.
Det är långtifrån 1970- och tidiga 80-talet där barnkultur med
samhällsambitioner handlade om hur världen såg ut, och möjligen om vad som
var felet med den. De tre karaktärerna Ville, Valle och Viktor satt på
svampen på Stureplan i Stockholm och såg på samhället som rörde sig
runtomkring dem.
Nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det
är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen
ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och
Valles och Viktors huvuden.
Där och då skulle barnkulturen gärna peka ut någon, gärna en direktör, som
skurk. Som i Annika Elmqvists klassiska "Sprätten på toaletten":
"Sprätten satt på toaletten/och när han gick därifrån/så rann bajset
ner i ån/sen hitta han en vacker vik/där starta Sprätten en fabrik/sen dess
var ingenting sig likt". Fiskarna dog, barnen kunde inte bada,
medborgarna tog över fabriken och byggde ett reningsverk.
Det fanns en kapitalist i bakgrunden som var medskyldig till skövlingen.
Det var politiserade och men också förbarnsligande, säger litteraturvetaren
Lena Kjersén Edman.
Barnen var inte små handlingskraftiga vuxna, utan barn som man berättade sagor
för, menar hon.
Barnkulturen förmedlade kunskap, granskade och pekade ut maktförhållanden,
säger Marie Johansen utvecklingsledare på Stockholms stadsbibliotek.
Hon har, tillsammans med sin kollega Lena Lundgren, på uppdrag av Svenska
Barnboksinstitutet undersökt 2008 års fackboksutgivning för barn. Deras
slutsats blev att barnen där är ansvarstagande opinionsbildare som kan
förändra sitt och sina föräldrar beteende.
Idag utgår man oftare från individens ansvar, säger Marie Johansen.
Man skulle kunna säga sjuttiotalets miljölitteratur handlade om idéer, i vår
tid handlar det snarare om vad du kan göra. Det är vi som är skurkarna (och
hjältarna). Inte ens Bamse har någon krösus-skurk som skräpar ner eller
släpper ut gifter i sin nyutkomna "Bamse och skräptjuven".
Här är alla miljöhjältar som går med soporna till Skalmans
återvinningsmaskin.
Om man ser på titlarna på de barn- och ungdomsböcker som kommit om klimat,
sopsortering och andra miljöfrågor det senaste året blir det än tydligare
att barnen har ett uppdrag:
"Hjälp vår jord!", "Så kan jag ta hand om jorden",
"Global uppvärmning: vad kan vi göra?", "Rädda
planeten! 101 tips på hur DU kan rädda världen", "Cykla,
panta och rädda en isbjörn".
Det här är inte isolerat till böcker om miljö eller klimat, Marie Johansen
hittade det också i böcker som "Mental träning för idrottare"
eller "100 smarta affärsidéer för unga".
Ett genomgående budskap var, på gott och ont, att du kan bli vad du vill, det
är du som väljer, säger hon och pekar också på de feministiska handböckerna "Det
dom inte sa" av Lisa Lindén och "Äga rum" av Moa
Elf Karlén och Johanna Palmström. Böcker, som enligt Marie Johansen, manar
till aktivism.
Det är inne med personligt ansvar, konstaterar hon. Att rädda miljön, men
också att må bättre, bli en bättre kompis eller att visa civilkurage. Ett av
de bästa exemplen är, menar hon, Lena Victorins bok "Take a
look at dig själv". Den vänder sig till tonåringar och presenterar
bland annat självtester där man kan testa sig själv och hur man reagerar
inför olika moraliska dilemman. I förordet till boken skriver Lena Victorin
att man fokuserar, inte på hjältarna, offren eller förövarna, utan på
åskådarna – dig och mig.
Det är upp till dig och mig. Skyll inte på direktören eller samhället. På sätt
och vis är det en ökad tillit till de ungas förmåga. När det gäller
klimatfrågan har psykologen Maria Ojala vid Örebro Universitet i en studie
visat att de unga som är aktiva inom miljörörelsen inte oroar sig lika
mycket för framtiden som de unga som inte gör något. För att det är skönt
att agera. Författaren Pernilla Glaser skrev om barns klimatångest i
ICA-kuriren och menade alla mår bättre av att ta ett eget ansvar.
Men Marie Johansen hävdar att det, särskilt i miljö- och klimatböckerna, läggs
en märkligt tung börda på barnens roll.
Det är den vuxnas ansvar, ansvarsfrågan är skum om man lägger över det på
barnen.
Som i boken "Rädda planeten" som slår fast att nu är det upp
till dig, du måste ta ansvar för den här planetens framtid, jordens framtid
– din framtid– vilar i dina händer och sedan ställer den retoriska frågan:
Fundera över hur mycket du egentligen uppskattade alla de saker du fick i
julklapp förra året. Du kanske redan har glömt bort eller tröttnat på en del
av presenterna?
Men var finns sagorna i den här floden av uppmaningar och uppdrag?
I Lennart Hellsings nya drastiska bok "Welams Vädermödor"
om "Herr Welam, en smällfet och oborstad vilde/med gas pö om pö/han
förstör vår miljö". Här tecknas en klassisk
skurkhistoria om hur jorden förstörs av konsumtion och elitism. Ett litet
motgift i strömmen av goda viljor och råd, som många tycks vara
predestinerade att sluta i något grupparbete i skolan.
"Vet hut! Sade Welam, den ende/som gjort något åt vårt elände!/Jag drack
och jag drack/men vad gav ni för tack/till handlingens man när det hände?"
Inget uppdrag, inte du inte jag, utan en vuxen författare med ren ilska i
gestaltad form. Ganska otidsenligt, lite oangenämt, men aningen välbehövligt
ändå.
Barnböcker med samhällskritik
eller samhällsfrågor
Dahlbergs demonstrerar
Rolf Knutsson och Maud Reuterswärd, 1969. Boken lanserades som
barnlitteraturens första miljövårdsbok.
Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte.
Sonja Åkesson och Monica Schultz, 1970. När mamma kommer hem har
pappa kalvjärparna färdiga.
Varför arbetar mamma?
Horst Tuuloskorpi, 1981. Om Marie, Mikaels mamma, som arbetar i en
gruva. När Marie arbetar så hjälper hon till med tillverkningen av allting
som hon och Mikael behöver.
Kometen kommer.
Tove Jansson. Första utgåva 1946. Omarbetad 1968. Mumindalens
invånare förbereder sig på katastrofen.
Kamrat Jesus.
Sven Wärnström. Jesus blir en upprorsledare som predikar kampanda och
socialism.