Jo Nesbø är en av Norges mest framgångsrika författare, framförallt genom sina
kriminalromaner om Harry Hole. När han debuterade som barnboksförfattare med
"Doktor Proktors pruttpulver" väckte det alltså viss uppståndelse, och
försäljningsframgången var åtminstone i Norge snabbt ett faktum.
Var det välförtjänt då?
Jag är inte helt övertygad. Berättelsen rör sig runt en galen professor vid
namn Doktor Proktor som av misstag uppfunnit ett pulver som får människor
att prutta. Ja, som får dem att prutta så vansinnigt mycket och med sådan
öronbedövande kraft att dörrar flyger upp och pruttaren själv flyger till
väders. Det är liksom berättelsens själva kärna, det moment som allt utgår
från.
Är det roligt? Tja, själva tematiken känns väl lite, som man
säger, gjord. Lite gammal och uttjatad och unken. Som om det Jo Nesbøska
humorrummet skulle må bra av att vädras ut lite grann.
Jag har dessutom en gnagande känsla av att den här boken lider av en smula
schizofreni. Genom formen, omfånget, språket och referenserna tycks den
onekligen rikta sig till människor som åtminstone kan läsa själva. Men tonen
är så mycket barnsligare än så. Prutthumorn har helt enkelt haft bättre
dagar.