Recension: Sånt som är
Författare: Svein Nyhus
Översättning: Nils Sjödén
Förlag: Daidalos
Barnböcker värderas egentligen bara efter två kriterier: nytta och drömskhet.
Svein Nyhus fina ”Sånt som är” klarar att få med både och. Föräldrarna får
sitt bruksvärde i kategoriseringsövningar – sånt som lyser, sånt som är
vått, sånt som växer, sånt som kan bli farligt. Barnen får det drömska i en
lockande och lite vemodig saga om Eli som för tillfället är ensam och måste
skapa leksällskap med fantasin som redskap.
Sedan snurrar det iväg, och Eli blir alltings skapare. Det hade kanske inte
behövts, men jag förstår författarens avsikter – att dra ut på avståndet
mellan det konkreta och det magiska så långt det går i en och samma volym.
Slutligen en reflektion om textning i barnböcker: Den bör alltid vara
tydlig och aldrig skriven i versaler. Jag har ingen forskning som backar upp
mitt påstående, men jag har svårt att förstå varför det skulle vara för
komplext för små barn som lästränar att redan från början ta gemena
bokstäver med i beräkningen. Kan kinesiska barn lära sig hundratals
skrivtecken ska nog svenska barn stå ut med att bokstaven b kan se ut på två
olika sätt.
”Sånt som är” har ett slags kursiv handskriftsversal som verkligen är
bedrövligt ful och karaktärslös. Den lockar inte testande sexåring till att
träna, den saken är klar.