På Fosieanstalten i Malmö samlas de intagna för sjätte veckan i rad. De ska
knyta ihop sagopåsen och skicka hem de sagor som de har spelat in till sina
barn.
Projektet heter Godnattsagor inifrån och är ett samarbete mellan Malmö
stadsbibliotek, Kriminalvården och Bryggan Malmö. Det leds av
bibliotekarierna Karin Johansson och Margareta Schöld tillsammans med
kriminalvårdaren Mona Gaute, barnansvarig på Fosieanstalten.
I takt med att projektet har etablerats på Fosie- och Kirsebergsanstalterna
har nyfikenheten från andra bibliotek och anstalter runtom i landet växt.
Det är den huvudsakliga anledningen till att Godnattsagor inifrån under
hösten dokumenterades av filmmakarna Johan Stenius och Peter Kruse.
Det mesta filmmaterialet har fångats rakt upp och ner under träffarna på
anstalten. Men att i kompletterande scener filma pappornas egna barn var
aldrig aktuellt.
– De pappor som är med har sagt att det är OK och då är det OK. Men med barn
är det annorlunda. De förstår inte nödvändigtvis konsekvenserna av vad det
innebär att ställa upp. Därför har vi använt skådespelare till att spela
barnen och barnens vårdnadshavare, säger Johan Stenius.
Mahmoud El-Goranie är 25 år och en av deltagarna i den filmade omgången av
Godnattsagor inifrån. Han har suttit på Fosieanstalten sedan i somras. När
han åkte in hade hans son just lärt sig att gå och hans fru hade precis
blivit gravid med parets andra barn.
– Jag ville vara med i projektet för att ge min son det jag aldrig fick när
jag var liten. Mina föräldrar jobbade hårt och hade inte tid. På dagis
brukade de läsa för oss. Jag älskade dagis och ville aldrig gå därifrån.
Du tvekade inte att ställa upp i filmen?
– Nej, det är helt OK. Även om alla inte vet, så vet alla ändå. Jag menar hur
länge ska jag vara på semester egentligen? Jag har ingenting att dölja. Allt
kommer ändå fram till slut. Och när min son är tillräckligt gammal ska jag
berätta.
Till skillnad från de andra papporna har Mahmoud El-Goranie valt att spela in
sånger – ”Teddybjörnen Fredriksson” och ”Vem kan segla förutan vind?” –
istället för sagor.
– Min son är här en gång i veckan. Då har jag honom i mitt knä och testar
olika låtar. Jag har även försökt att läsa sagor för honom, men då vänder
han bara blad. Man förmedlar mer genom sång.
Syret börjar ta slut och filmarnas starka lampa har höjt temperaturen i det
lilla rummet på Fosieanstalten. Papporna har packat ner sagopåsarna i gula
vadderade kuvert adresserade till sina barn. Men tårtan får vänta en stund
till.
– Glöm inte att säga att det är jätteviktigt att de där hemma fyller i
utvärderingen som ni förhoppningsvis har packat ner i sagopåsen, säger Karin
Johansson.
– Ni har väl märkt skivorna rätt? Så att min unge inte blir chockad när de
sätter på sagan där hemma, säger Abbe Krasniqi.
Han är stressad över att det inte fanns tillräckligt med tid för att lägga på
fler ljudeffekter på hans inspelning av Pippi, men medger att hans barn nog
kommer att tycka om skivan ändå.
– Bara att ni kommer på att våra barn behöver oss. Det är jättefint, säger en
av papporna som vill vara anonym.
– Hade det varit dåligt hade jag ju inte varit här. Eller hur? Jag har
faktiskt sagt att det är bra, så att det finns nya pappor som vill vara med
när ni kör nästa omgång, säger Abbe Krasniqi.
Mahmoud El-Goranie förklarar varför Godnattsagor inifrån i tysthet har vunnit
stor respekt på anstalten.
– Vi diskuterar inte projektet så mycket mellan de gånger vi träffas. Vissa
kanske vill vara lite hårda, men vi gör det här för våra barn. Och jag tror
att alla pappor har den kärleken till sina barn.
– Jag ska vara här i sex månader och sedan är jag ute. Hade jag inte haft
familj så hade det varit lugnt. Men nu är det de som är de riktiga fångarna.
Det är de som lider. Detta är den enda chansen jag har att göra någonting
för min son. Nu kan han i alla fall höra min röst. Höra att jag är där fast
jag inte är där.