Varför är du intresserad av hästböcker?
– Jag har alltid gillat hästar, men även när jag var som allra mest i stallet
så tyckte jag ändå snäppet bättre om att läsa. Jag var väl aldrig riktigt så
duktig, modig och målmedveten som huvudpersonerna i böckerna jag läste. Och
då blev läsningen är sätt att få vara det, för en stund. När jag just börjat
läsa litteraturvetenskap hittade jag en gammal hästbok, "Jill,
stallflickan" av Ruby Ferguson. Jag läste om den och förvånades
över hur berättartekniskt intressant den var, med en fiktiv författare som
berättare och direkt tilltal till en tänkt läsare.
Hur definierar du begreppet hästbok?
– För mig är en hästbok en roman med fokus på hästar, eller på idén om hästar.
De flesta hästböcker innehåller också relationsproblematik och processen att
övervinna rädsla. Men det finns även hästböcker för vuxna. "Insekternas
sång" av Kristina Sandberg till exempel.
Hur har genren utvecklats de senaste åren?
– Den svenska hästboksgenren föddes i och med Lisbeth
Pahnkes böcker om Britta och Silver, varav den första, "Britta
rider Hubertusjakt", kom 1966. Under sjuttio- och åttiotalet gavs det
ut en mängd hästböcker, som ganska ofta hade spänningsmoment i form av
tjuvar eller stora tävlingar. Samtidigt skrev Marie-Louise Wallin
och Nan Inger Östman mer lågmälda, skönlitterära hästböcker. I
början av nittiotalet inleddes dagens epok, med Pia Hagmars och Lin
Hallbergs vardagsrealistiska, relationscentrerade hästböcker. Där är vi
fortfarande. Men de senaste åren har Hagmar och Hallberg främst skrivit för
en yngre målgrupp: högläsningsböcker och lättlästa böcker. Kanske kan man se
en tendens att barn överlag vill ha lite lättare böcker, men jag tror mest
att det handlar om en vågrörelse där de verksamma författarna har sett ett
hål som nu håller på att fyllas. Det har också kommit en serie hästmanga och
jag tror att jag vågar kalla Lene Kaaberbøls "Silverhästen"-trilogi
för hästfantasy.
Vem läser hästböcker?
– Tjejer mellan åtta och tretton år, och nu kanske lite tidigare eftersom det
finns böcker som funkar att läsa högt för yngre barn. I övre åldrarna är det
hästtjejer som läser hästböcker. Bland de yngre finns också de som bara
drömmer om att rida. Förr verkade det att alla flickor hade en period då de
läste hästböcker, nu för tiden är det långt ifrån alla.
Finns det en typisk hästbok?
– Nja, det finns i alla fall några vanliga upplägg och typiska inslag. Ett
mål: att få börja rida, att få bli skötare, att få en egen häst, att våga
tävla. Och ett hinder: ofta den egna rädslan eller
ekonomiska förutsättningar. Sen den långa, hårda kampen, som huvudpersonen
vägrar att ge upp. Och gärna ett lyckligt slut, men i svenska hästböcker
oftare att huvudpersonen vågar kratsa hovarna än att hon vinner en ponny på
ett lotteri.
Hur ser framtiden ut för hästböckerna?
– Jag tror att den vardagsrealistiska hästboken stannar länge, och att
hästboken som genre sitter ganska säkert, men det borde vara dags för några
spännande debutanter snart. De senaste åren har det som sagt kommit ut
mycket lättlästa hästböcker, något som tidigare saknats. Men nu saknas
istället svårare böcker. Det var ett tag sedan man såg en ny renodlad
hästbok eller serie för de äldre läsarna.
Om du fick önska, hur skulle genren utvecklas?
– Vid sidan av nuvarande utgivning skulle jag gärna se några mer utmanande
böcker, svårare i både stil och problematik, för de riktiga bokintresserade
hästtjejerna. Och gärna några fler hästromaner för vuxna!