Konstiga djur
Författare: Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen.
Ganska ofta när jag läser kapitelböcker för barn slås jag av hur oredigerade
de känns.
Saker och ting upprepas utan poäng. Texten fylls ut med ord och satser som
inte gör något för vare sig gestaltning eller handling. De innehåller för
mycket fluff. Ord utan syfte.
Det är ett sätt att skriva som i andra genrer skulle betraktas som slarvigt.
Så varför just i barnböcker? Kanske på grund av någon slags omsorg om de
mindre läsvana, som om fluffet på något sätt skulle göra läsningen mjukare.
I så fall tror jag det är en feltänkt omsorg.
Lotta Olssons och Maria Nilsson Thores Augustnominerade ”Konstiga djur” lider
bitvis av precis denna sjuka. Texten känns liksom utfylld. Dialogen ekar.
Varje kärnfylld sats upprepas.
Det är trist för Nilsson Thores bilder är alldeles underbara och handlingen
egentligen skickligt konstruerad.
Det är en ganska bedårande historia om vänskapen mellan en myrslok och en
hasselmus, där den förstnämnde oroar sig över sin konstighet och konsulterar
den sistnämnde för att lindra sin oro. De bestämmer sig för att anordna en
tävling om vilket djur som är allra konstigast. Anmälningar inkommer från
allt från myror till näsapor och kinesiska nakenhundar.
Och efter en del huvudbry når de till sist slutsatsen som också är det budskap
boken med viss ihärdighet slår fast: ”Alla är konstiga. Ingen är konstigare
än någon annan.”
En bra historia, en lite sämre berättelse.