Månteatern i Lund har under våren spelat hans pjäs ”ID – en existentiell mordgåta”. Nu väntar turné. Under teaterfestivalen Assitej i Malmö/Köpenhamn i maj ingår pjäsen i det speciella off-programmet för lokala grupper.
Från början ville Månteatern helst ha något nyskrivet, men tiden räckte inte riktigt till eftersom föräldraledigheten med dottern Hedvig kom emellan. Rasmus Lindberg skrev om pjäsen istället.
– Jag hade länge tyckt att just den pjäsen skulle vinna på ett större omfång och på att fördjupas.
Med sina pjäser vill Rasmus Lundberg utmana åskådarna och göra dem till en del av det som händer på scenen.
– När jag skriver för tonåringar utgår jag från vad jag själv vill se, pratar med dem som om jag skulle ha pratat med mig själv. Dagens populärkultur bekräftar våra fördomar snarare än ifrågasätter dem. Allting har många olika orsaker, jag vill inte påstå saker.
Rasmus Lindberg tycker inte att det är någon större skillnad att skriva för tonåringar eller vuxna, formatet avgör.
Däremot har han absolut inga planer på att göra teater för små barn.
– Det känns alldeles för svårt. Man måste verkligen veta vad man gör och varför. Barn har egentligen lika roligt om de får härja fritt.
För ett par år sedan tog Rasmus Lindberg steget och utbildade sig till regissör på Dramaten i Stockholm.
– Som regissör är jag ett slags kreativ förman. Mycket handlar om skillnader i temperament, vad är snabbt, vad är mycket snabbt, hur lång tid tar en innerlig kyss? Att vara dramatiker är mer ett specialistyrke. Jag beskriver skeenden, skådespelarna tolkar hur det känns.
– Jag har blivit en bättre dramatiker sedan jag gick DI.
Rasmus Lindberg menar att det finns fördelar med att kunna regissera sina egna pjäser.
– Man kan skriva om medan man regisserar, man kan ändra saker och slipper att bara nödtorftigt lösa.
Rasmus Lindberg har många pjäser som han drömmer om att sätta upp, men önskepjäsen har han redan avverkat, ”Den arabiska natten”, som blev hans slutproduktion på DI.
Nu drömmer han om att skriva för och få sätta upp en pjäs med en sammansvetsad ensemble.
Den ska handla om ett hus som går i arv i tre generationer. Tre tidsplan ska gestaltas på scen samtidigt, 1910, 1950, 1990.
– Ett slags simultanteater där åskådaren både är deltagare och medskapare i en teaterhändelse. Jag vill använda dubbla fiktioner för att fördjupa och stärka skådespelarens rollperson och privatperson. Men det finns många pjäser som jag vill skriva.
Rasmus Lindbergs teaterintresse föddes när han som barn följde med sin skådespelande pappa. Som nioåring tillbringande han en sommar bakom kulisserna på Gotland där hans pappa spelade Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.
Sommaren bland kulisserna tillsammans med Shakespeares naturlyrik och med pappa på scen gjorde djupa avtryck. När hösten kom kunde Rasmus Lindberg pjäsen utantill och hade fått ett mål för framtiden.
– Att jag valde teatern har att göra med den där första skönhetsupplevelsen. Man söker sig till sammanhang som kan återskapa det. Första gången man upplever skönhet påverkas man oerhört.